Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stock holms teatrar
från förr väsentligen genom den våldsamma
aversion, han förmått inge hustrun. Vi förstår
inte riktigt de Hamlet-grubblande själskvalen
inför handlingen i hans första seen. Vi
bevittnar sönderfallet av en karaktär, som vi
knappast känner, utan begrepp om vilka
värden som spolieras.
Slutet blir ett slags religiös omvändelse.
Magnus, som sökt sig en fristad i en kyrka,
har kommit till det stadium, då allt i livet
är honom likgiltigt. Först därmed blir han
mottaglig för undret, och under inflytande av
en prästs ord och sin oskyldiga dotters
närvaro väljer han till sist offret, döden. När
han så träder ut ur fristaden — för att rädda
andras liv — skänker han dottern hennes
»helgonsaga». Slutet är alltså tänkt som ett
slags försoning eller återupprättelse, och dess
religiösa innebörd skall inte diskuteras. Sitt
ursprungliga mål, att bevara freden, kan
däremot Magnus inte nå med sitt offer,
eftersom han efterlämnar den stridsglada
med-jarlen i okvald besittning av makten. Slutet
understryker sålunda, kanske utan att
författaren riktigt menat det, det pessimistiska
intrycket av detta skådespel, där slumpen så
genomgående gäckar de mänskliga
beräkningarna.
Gierow har velat återknyta till en
avbruten tradition inom vår dramatiska diktning
och ge versdramat nytt liv. Han har i
Rovdjuret och nu i Helgonsaga strävat att skapa
skådespel med poesins luft under vingen.
Han är poet — med bara alltför lätt till
orden och alltför lätt att forma starka
versrader utan full psykologisk täckning. Han
har vackra och djupsinniga idéer och vet att
uttrycka dem fyndigt. Han har sinne för
det sceniskt verkningsfulla. Det är inte lätt
att förklara, varför hans skådespel med alla
deras lysande förtjänster lämnar en så kall.
Kanske är det därför att de smakar för
starkt av föresats. Säkert i någon mån
därför att diktaren saknar den stora
dramatikerns förmåga att ge sina människor liv genom
ett oväntat infall, en impulsiv handling
skenbart utanför linjemönstret i deras karaktär.
De litterära förebilderna är som man kunde
vänta starkt framträdande. Spänningen
stegras, innan handlingen kommer i gång, på
liknande sätt som i Shakespeares Julius Caesar,
och JVIagnus efter tingsscenen påminner
åtskilligt om Macbeth. Vissa drag, bl. a. de båda
jarlarna, av vilka var och en fått en hustru,
vars kynne i grunden passat bättre samman
med den andras, för tanken till Ibsens
Härmännen på Helgeland.
Att i en föreställning som denna få fram
den förtätade medeltidsstämningen och
språkets rika lyriska prakt, skådespelets stora
egenskaper, utan att människoskildringen
försummas, måste vara en oerhört vansklig
uppgift, och helt gick Dramaten inte i land
med den trots att Alf Sjöberg nedlagt mycket
gott arbete på regin. Tora Teje (och delvis
Märta Ekström) höll den stora klassiska stilen
och läste versen som vers, medan de övriga
med Lars Hanson i spetsen spelade modern
psykologisk teater och lät många, många
hundra meter blankvers av mer eller mindre
shakespearsk kaliber gå upp i prosa.
Stilblandningen förde med sig, att man i
scenerna mellan Lars Hanson (Magnus) och Tora
Teje (Ingeborg) hade det intrycket, att delar
av två olika föreställningar möttes på en och
samma seen. Moderniseringen av spelstilen
var säkert ett medvetet regidrag, men gjorde
i detta fall avgjort diktaren orätt, eftersom
den fråntog honom möjligheten att verka
med lyrikens magiskt suggestiva kraft. I varje
fall borde den ha genomförts på alla händer.
Lars Hansons sätt att tala frestade på värre
än på länge, men hans tolkning av Magnus
som en problematisk, grovhuggen
bonde-Hamlet med övermäktiga samvetsproblem att
tas med var djärvt realistisk, ställvis genial.
Tora Teje hade en stor seen, där hennes
instängda kärlek till Håkon fick bryta fram. I
övriga roller såg man Märta Ekström, Uno
Henning, Gunn Wållgren, Frank Sundström,
Holger Löwenadler — en i stort sett utmärkt
ensemble.
Bland Dramatens svenska nyheter återstår
Den stora skuggan av teaterns regissör, Carlo
Keil-Möller, en beskedlig bagatell om
människor som flockas kring en avliden
diktar-furstes kvarlåtenskap. Framförandets enda
intresse låg i det lika unika som utsökta nöjet
att se två aktriser som fruarna Teje och Bosse
spela emot varandra och Åke Claessons spel i
mindre roll. Herr Claesson har först med
detta spelår inträtt i teaterns ensemble, och
fast han ännu endast utnyttjats för mindre
uppgifter, visat sig som en mycket
användbar kraft, vars stilsäkerhet och komiska
festivitas borde meritera honom för det
klassiska lustspelet.
Även under det gångna spelåret har de
339
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
