Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från S t o c kli
frambrytande personlighet kan man studera
i samtliga dessa pjäser. Fadren och Fröken
Julie skrevs under inflytande av Théåtre
Libre och i medveten avsikt att bli spelad
där, Svanevit då Maeterlinck var som mest på
modet. Spöksonaten återigen tillhör ju de
kammarspel, tillkomna sommaren 1907, med
vilka Strindberg skapade eller trodde sig skapa
en för den samma höst startade
miniatyrteatern vid Norra Bantorget lämpad
repertoar. I Spöksonaten märks ändå föresatsen
minst. Stycket förefaller tillkommet utan
tanke på det vedertagna i litterär eller
scenisk form. Den, som vill fundera på
hithörande problem, får för övrigt intressanta
upplysningar genom vad August Falck
skriver om Strindbergs arbetssätt vid denna tid.
Under den sommar, då Spöksonaten
tillkom, vandrade den åldrande diktaren ensam
omkring på det då mer än nu fräscht
magnifika Östermalm, målet för alla
ståndspersoners bostadsdrömmar just vid den tiden. I
Spöksonaten går den avslöjarlust, som
kännetecknar diktaren livet igenom, ut över
stadsdelens nybyggda, präktiga fasader och
förnäma hyresgäster. Skådespelet rymmer ju en
serie av avslöjanden, stegrad fram till andra
aktens spöksupé. Avslöjarlusten, som i t. ex.
Nya riket var glad och frejdig, rymmer likväl
numera sin tragik även för avslöjaren själv.
Bitterheten leder här i viss mån till en
identifiering med offren, ett övertagande av
andras lidande. Det tragiska hos offren, till
och med vampyren direktör Hummel,
erkännes. Avslöjare och avslöjade bildar
tillsammans den lidande och efter förlossning
törstande mänskligheten.
I Molanders tolkning blev nog första akten
höjdpunkten. Regissören och Dramatens
utomordentliga teatermålare, Sven-Erik
Ska-wonius, hade fångat stämningen i det dåtida
Stockholm med den naturtrogna exteriören
från ett dåtida prakthus vid Karlaplan, och
över denna bild, något av det mest
stäm-ningsmättade man sett på en teater, och
öppningsscenernas så vanliga och skenbart
realistiska gatuhändelser gled sedan
spökstäm-ningen osökt fram. Dekor, belysningar,
personinstruktion -—• med vilken utsökt konst
gavs inte varje biroll — allt samverkade till
en oförglömlig skönhetsupplevelse. Andra
akten, som brukar räknas som Spöksonatens
dramatiska kulmen, blev inte samma
förhäxande uppvisning i teaterskräck, som
Reinhardt en gång presterade, utan hölls av Mo-
lander avsiktligt en smula nere för att smälta
in i skådespelets helhetsverkan. Överstens
sammanbrott under den stora
avklädnings-scenen förfelade del vis sin verkan till följd
av svagt spel (föreställningens enda
allvarligare svaghet). Eljest tycktes vid denna
föreställning varje roll spelas av en konstnär.
När man såg Lars Hanson som Hummel,
denna förfärliga och ändå mänskliga studie i
ondska och sönderfall, hade man intrycket
av att skådespelaren aldrig nått högre. Märta
Ekströms Mumie v£r likaledes en fascinerande
scenskapelse, där bara rösten mot slutet
klingade väl ung och stark. Tredje akten
rehabiliteras av Melander. Den ömtåliga
kärlekspoesin blir vacker. Man förstår, att den
måste förflyktiga. Överstens dotter är anfrätt
in i märgen av omgivningens sjuka ondska;
Studenten-diktaren måste lämna henne att
dö. Så tycktes Molander på ett sätt, som
efteråt verkar självklart, tolka detta vid
läsningen svaga och oklara och för uttolkarna
bekymmersamma slut. Ett utomordentligt
stöd hade naturligtvis regissören också här
av skådespelarna: Frank Sundström i
Studentens svåra roll och Inga Tidblad som
Dottern.
Fot. Almberg & Preinitz
Lars Hanson i »S p ö k s o nat en».
Dramatiska Teatern.
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
