Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
Hilding Gavle som över st e Lanser
i »Månen har gått ned».
Blanchetealern.
Morgonstjärnans framförande här visar åter
detsamma som en stor del av repertoarvalet
under säsongen: vi är inte längre rädda för
att visa våra sympatier.
Från Amerika har vi fått en god del av
spelårets underhållningsgods. Väninnor av
Van Druten (Blancheteatern) är en
intelligent komedi, som försåg Elsa Carlsson,
Esther Roeck-Hansen och Eva Henning med
bra roller, och kriminalfarsen Arsenik och
gamla spetsar (Oscarsteatern) gav vår publik
tillfälle att njuta av en perfekt iscensättning
av Torsten Hammaréns märke. Två
märkligare amerikanska nyheter har nått oss:
dramatiseringen av Steinbecks Månen har
gått ned och Clifford Odets Urladdning.
Månen har gått ned är alltför omskriven
för att tarva ett utförligare omnämnande.
Steinbeck har velat komma åt
grundskillnaden mellan den demokratiskt fostrade
människan och hjordmänniskan och visa, att den
senare i längden inte kan besegra den förra.
Resonemanget hade ju sitt särskilt aktuella
ärende i propagandan vid årsskiftet 1941-—42,
då romanen förmodligen skrevs. Vidare vill
han peka på mänskliga värden, som kan
räcka varandra handen över gränserna
mellan fiende och vän. I sådant syfte har
ockupationsmaktens företrädare tecknats med en
sympati, som berövar skildringen något av
den allmängiltighet den åsyftar. Det är ju
uppenbart Xorge, som skildras i romanen
(och teaterpjäsen), ett Xorge, där de yttre
dragen för en skandinav förefaller en smula
främmande, men där den inre likheten är
desto mera övertygande. Liksom Peer Gynt
upplevdes Månen har gått ned (på
Blancheteatern) som en hyllning till Xorge.
Dramatiseringen, verkställd av Steinbeck själv, har
många goda spelscener. Xågra av dem,
särskilt scenerna mellan de utländska officerarna,
spelades intensivt, andra svagare. Hilding
Gavle hade som kommendanten överste
Lanser en ny stor roll. Med stor sanning tolkade
skådespelaren inifrån tragiken hos denna
krigare, som, belastad med sin kulturella
standard och »sina minnen» från en
föregående ockupation, lojalt men utan tro
fullgör sina order. Man kunde i detta härjade
ansikte läsa desillusionen från tidigare
grymma erfarenheter.
Som ett tidens (och möjligen överhetens)
tecken må anmärkas, att vissa geografiska
namn, ägnade att lokalisera stycket till tid
och plats, någonstans på vägen mellan
romanen och föreställningen försvunnit.
Utelämningarna lurade ingen.
Den 37-åriga New York-dramatikern
Clifford Odets, som vann sin första stora
framgång på scenen 1935 och som av beundrare
jämförts med OX’eill och Maxwell Anderson,
har tidigare spelats i Hälsingborg och
Göteborg. Han har nu för första gången
presenterats i Stockholm med Urladdning på
Dramatiska teatern.
Som författarens flesta stycken spelar
Urladdning i New Yorks immigrantkretsar. Xär
trettitalets radikala amerikaner med sådan
förkärlek skildrar de icke eller endast halvt
assimilerade folkelementen, innebär redan
detta en stöt mot självbelåten amerikanism
och dess likriktningssträvanden. I alla sina
skådespel och även här har Clifford Odets en
social tendens. Hans dramatik hör till den
missnöjeslitteratur, som vuxit upp i skuggan
av den väldiga depressionen på trettitalet.
Ständigt vill han påminna om den otrygghet
och de vingklippta lyckomöjligheter,
människan i det nuvarande samhället har att dras
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
