Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i l vi k r ö n i k a
Av Artur Lundkvist
l^S J[ A VET ÄR VÄRT ÖDE harblivit
kallad ett mästerverk, vilket nog är för
mycket sagt. Men det är den bästa av vinterns
anglosachsiska krigsfilmer. Det finns
propaganda i den, men propagandan är
oklanderligt omsatt i människoskildring. Den är hållen
i en patetisk men hård stil, som tar bort den
prägel av äventyr som skämmer så många
krigsfilmer: här är det fråga om allvar och
verklighet. Filmen vill heller ingenting mindre
än vara en apoteos av den engelska flottans
stridsanda och slagkraft. Den följer en jagare
från tillkomsten på varvet till undergången i
strid med störtbombare utanför Kreta. Den
berättar om besättningen, företrädd av
kaptenen, underofficeren och matrosen, med
deras personliga bakgrunder, hemliv, kvinnor.
Den uppehåller sig även vid en rad av
jagarens strapatser, under kamp med ubåtar och
vid evakueringen av Dunkerque. Tekniken
är till stor del återberättande, med
minnesbilder som böljar in medan de förolyckade
besättningsmännen klänger sig fast vid sin
gummiflotte i havet. Stridsskildringarna är
stålgrått realistiska, fyllda av
sammandrabbningarnas hänsynslöshet, av explosionernas
sönderslitande våldsamhet. Framför allt
kampen mellan jagaren och störtbombarna är så
illusorisk man kan begära: så nära verkligheten
har veterligen aldrig någon dokumentarisk
upptagning kommit. Ett ödesgrått, vräkande
hav omsluter dessa avsnitt och männens
ansikten är övertygande anspända, nedsölade,
märkta och härjade av upplevelserna.] Den
fascination som omger dessa män består
uteslutande i omständigheternas obeveklighet,
som filmen förstår att utan prut frammana.
Scenerna i land, från hem, städer och
stationer, är mera blandade, med tonvikt på den
typiskt engelska borgerligheten, med kvinnor
som är pålitligt solidariska men föga
illusions-ingivande.
Mannen i och bakom filmen är ingen
annan än Xoel Coward, de lättare
teaterprogrammens virtuos. Här spelar han inte
bara den stramt heroiska huvudrollen, han
har dessutom både skrivit och regisserat
filmen. Och han har gjort det med kraft,
med tyngd, med överraskande
verklighetssinne, med ett inlevelsens allvar som tycks ha
tillkommit under krigets tryck. En annan sak
är sedan att man reagerar mot den häftigt
manifesterade krigsheroismen som sådan,
bland annat därför att den gör sig bred på
den riktiga tillvarons bekostnad. Inga
bravader, inga aldrig så utomordentliga
prestationer får dock skymma bort krigets
fundamentala galenskap.
Dr Jekyll och mr Hyde har återigen filmats
efter Stevensons roman, denna gång med
Victor Fleming som regissör. Den är hållen
i en påkostad åttiotalsstil, där man dock
förnimmer en brytning mellan modernitet
och romantisk patinering. Fabeln om läkaren
som vill åtskilja det goda och det onda i
människonaturen och därvid blir offer för
sina egna experiment visar sig fortfarande
kunna göra tjänst. Men möjligheterna till
meningsfull symbolisering har i filmen inte
tillräckligt utnyttjats. Det nytillkomna
inslaget av psykoanalys bryter sig också alltför
mycket mot det gamla, kristet betingade,
skräckromantiska mönstret med dess
fördömelseångest och konventionella
moraliserande. Men filmen är ändå av ganska stark
yttre effekt. Spencer Tracy ger påtaglighet åt
den tragiska klyvnaden mellan
kulturdisciplin och driftsdemoni. Han är som dr Jekyll
den brinnande forskaren, den djupt humana
människan, men som mr Hyde är han en
laddad inkarnation av vilt begär, av list och
hänsynslöshet, ondska och sadism. Det blir
till en hel studie i perversioner, alstrade
genom onaturlig driftsförnekelse.
Mr Hydes offer och Spencer Tracys främsta
motspelerska är Ingrid Bergman som
barflickan Ivy. Hon ger en färg och ett liv åt
sin roll som gör dessa avsnitt till filmens
viktigaste. Hon överflödar av sinnlig livslust
vid det första mötet med dr Jekyll, hon
skänker intensiva uttryck åt skräcken och
ödestragiken när hon hamnat i mr Hydes
våld. Polkan som hon tvingas att skrattande
sjunga under skräckfylld gråtkramp hör till
de mera påfrestande scenerna. Situationen
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
