- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
362

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Karl Ragnar Gierow

land, som varit Europas hjärta i så många
afseenden. Jag tror, att jag haft ögonen öppna för
de tyska felen äfven under den wilhelminska tiden
och den weimarska republikens. Jag har tyckt
illa om den servilism, som ligger så djupt i det
tyska lynnet och som äfven Madame de Stael
i sin panegyrik öfver Tyskland allvarligt framhöll.
Äfven det kasernlynne, som utmärker tyskarna
samt den lindrigast sagdt ofinkänslighet och
taktlöshet, som är äkta tysk, har varit mig innerlich
zuwider. Men deras hjärtlighet, deras Tüchtigkeit,
deras vördnad för sanningen, äfven om den skulle
vara obehaglig för dem själfva, deras vetenskapliga
kraf på objektiv framställning, allt detta har jag
vördat i det gamla Tyskland och bittert saknat
i det program Hitler kommit med i enorm
anslutning från nästan hela landet. Jag har själf
läst en artikel af en tysk nationalsocialistisk
professor, där han förhärligar den historiska
osanningen, såvida den är nyttig för
nationalsocialismen. Visserligen har jag också sett i »Mein Kampf»,
att Hitler råder Tyskland att använda sig af
den lögnpropaganda, som Frankrike och England
använde sig af under kriget. Men det blir ju dock
litet olika, när en politiker framställer en sådan
sats, än då en historisk professor råder till en

historisk förfalskning. -—–-—- Då den mänskliga

kroppen får ett hårt slag, kan ofta en farlig
sjukdom, ja en sådan af ohyggligaste art framkomma.
Det gäller också, då en ståt får ett sådant slag.
Det kan dröja en rätt lång tid, tills kräftsvulsten
visar sig. Så också då det gäller en ståt. 1870—71
fick Frankrike ett dylikt slag. Det framkallade i
slutet av 1880-talet en stor nationalistisk
folkrörelse med starka socialistiska inslag. Det var
denna boulangismen, som ville börja ett
revanchekrig, och slutligen kulminerade rörelsen i
Dreyfus-affären, där nationalisterna satte sig öfver
sanning och rättvisa och sköto skulden på judarna
för Frankrikes olyckor. Protestanterna fingo
också vara med bland dem, som skulle stukas.
Det var en rörelse för våld och lögn. — Efter det
hårdaste af alla slag historien känner, det som
träffade Tyskland 1918, och efter de nästan
exempellösa orättvisor det besegrade Tyskland
fick lida genom Versaillesfreden, framkallades i
sinom tid — det dröjde rätt länge — den
sjukdom, jag hoppas icke till döds, som
nationalsocialismen i Tyskland är. Slaget var så kraftigt
och träffade alla tyskar så hårdt, att
nationalismens reaktion och explosionskraft, ledd af
Hitler, till och med kunde spränga sönder
socialismen eller rättare kemiskt upplösa densamma.
Men det vore naturligtvis oriktigt att tro, att de
kraf socialismen hade kunde förintas därmed.

De ha ingått i nationalismen och bildat
nationalsocialismen. Jag kan därför icke upphöra att
förvåna mig åt den naivitet, hvarmed det
konservativa Tyskland omfattar nationalsocialismen i
den tro, att den bara vore nationell, icke
socialistisk. Det är revanchetanken, hoppet om ett
nytt krig så fort som möjligt ■—- observera icke
ett krig i morgon utan som jag säger endast
så fort som det är möjligt för Tyskland — ett
krig, som, så skrifver Hitler i »Mein Kampf»,
skall göra Frankrike maktlöst för alltid och skänka
Tyskland en enormt stor del af det nuvarande
Rysslands jord, som är det utrikespolitiskt
bärande i Hitlers program. Rysslands regering
påminner nu till den grad om den tyska styrelsen,
att man kan säga, att de äro uttryck för samma
sak, för statens tyranni, fast med ombytta
tecken, för att använda ett matematiskt uttryck.
— Jag ogillar, för att använda ett mildt uttryck,
nationalsocialismen därför att den är emot
frihet af alla sorter, mot det individuella af alla
sorter, mot de intellektuella, mot rättvisan, d. v. s.
den sorts rättvisa som svenska högsta domstolen
dömer efter, därför att nationalsocialismen
förhärligar mordet, d. v. s. vanliga medborgares
själfhämnd på och mördande af kommunister. —
Men jag fruktar nationalsocialismen först och
främst därför att det nya Tyskland arbetar af
alla sina krafter och med hela sin vilja på ett
nytt krig, hvilket, så är min fasta tro, skulle
hur det än ginge bolsjevisera Europa.

Den verklighetskäre iakttagaren,
sanningens outtröttlige älskare, spände här
sin blick för att med sin observation
genomtränga också de dimmor, mot vilka
nuet glider och som sällan lyfter i förtid.
Hur rätt han i mycket såg, fick han själv
den bistra tillfredsställelsen att konstatera.
Men han slapp ifrån att se, hur våld och
väld gjorde sig hemmastadda också hos
våra närmaste grannar och utsatte de
stamfränder, som han älskade så högt, för sin
misshandel. Han blundade inte för de
tidens tecken, som han såg och avskydde;
i sitt tal som i sina brev återvände han ofta
med oro och med vämjelse till den hotande
förstörelsen. Men de två sista breven i den
stora samlingen, skrivna några dagar före
hans död, handlar inte om politik. De
består av några vänliga rader till ett par

362

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0406.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free