Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
av de många, som alltid kunde lita på hans
goda hjärta, och i kuvertet har han stoppat
en sedel till lite kaffe och tobak. Det blev
Carl Laurins avsked till den värld, där
omtanke och frikostighet alltmera
avfördes från dagordningen.
»Livet är ovisst», säger han i den enkla
och gripande bekännelse, som avslutar hans
Minnen. »Det är bara en sak, som är säker
— döden. För varje år som går är man
den ett år närmare. Jag kan ej som den
franske skalden Mathurin Régnier yttrar i
sin gravskrift säga, att jag ej alls gitter
tänka på den. Den står alltid för mig som
ett hemskt, oundvikligt faktum, men jag
instämmer med den tyske
medeltidssångarens ord, då han tänkte på dödens
visshet:
Mich wundert dass ich fröhlich bin,
tacksam för att vi blivit sådana, att döden
ej tar bort vår lust att leva.
Att vara verklig stockholmare, född på
Riddarholmen, det är jag stolt över. Att
vara svensk, det är jag glad åt. Att
försöka vara riktig människa, det har jag
alltid velat, och orden »human» och
»humanism» äro liksom orden »äkta» och »nåd»
de vackraste och vad ännu mera är de
djupaste jag känner.»
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
