Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Göteborgs Stadsteater spelåret 1942—43. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
»Rid i natt!» Slut scenen.
tygande ynkryggiga Stånge om förakt och
Bengt Åke Bengtssons fogde om hat och
harm. Tur att man i Göteborg icke skjuter
skarpt mot misshagliga figurer på scenen!
Samma inställning, som gav »Rid i natt!»
de fulla husen, kunde man räkna på, då man
valde Peer Gynt såsom program vid
Stadsteaterns tjugofemårsjubileum. Föreställningen
kom därigenom att bli mera en hyllning till
det kämpande Norge än ett firande av
scenföretagets lyckligt uppnådda tjugofem år.
Det var fest och glans över aftonen, det var
tacksamhet och glädje, goda minnen från
gångna år och löftesrika tankar på
framtiden.
Men själva skådespelet Peer Gynt blev
knappast en överväldigande upplevelse. Man
kan till att börja med tvivla på att stycket
såsom skådespel, uppfört på scenen, för oss
har någon särskild tjusning. Böjgen och
Dovregubben och Knappestöperen och de
andra symboliska figurerna ha gått in i vårt
medvetande. Men en del scener förefalla oss
onödiga och förvirrande, allusionerna kräva
ej sällan kommentar för att begripas. Och det
är ej lätt att få tag i en Peer Gynt, som är
»sig selv nok» genom en hel teaterkvälls
mångfaldiga tablåer. Kolbjörn Knudsen hade
med allvar och intensitet gått till uppgiften
att spela den förljugne och självupptagne
gutten, den store äventyraren och den
moraliske bankruttören. Men han var från början
icke någon Peer Gyntnatur, icke lätt och
fantasifull och oansvarig, och kunde knappast
hjälpa, att han icke förrän mot pjäsens slut
kom till en gestalning, som var mera adekvat.
Knut Ström hade, vad den yttre inramningen
beträffar, icke denna gång så helt haft lyckan
med sig som han brukar. En vägbank i sista
tablån blev till en stötesten för de kritiskt
anlagda åskådarna och en rent fysiskt
besvärlig scenmöbel för skådespelarna.
Peer Gynt fick bli det köttstycke, som
Stadsteatern detta år kastade åt de klassikerbitna.
Det var bara ett enda och dessutom väl
magert. Inför den anglosachsiska invasionen
frågar man sig, var den störste av alla
engelskspråkiga skådespelsdiktare blivit av:
Shakespeare. Och inför de svenska originalen börjar
man kanske längta efter Strindberg. Måhända
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
