- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
388

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Herman Gl i mstedt

Per Lindberg o ch L e o B lech, »T
ru-ba durens» gäst regissör och
gästdirigent.

pertoaren vid gästspelsresor med La
Scala-ensemblen, och det är kanske inte heller
särskilt löjeväckande att en kapacitet som den
tyske kapellmästaren låter sig anlita för en
så enkel produkt; den hör för övrigt till de
av honom redan tidigare här dirigerade
Verdi-operorna. Den för Blech utmärkande
föreningen av myndig precision och rytmisk
verv kom nu åter den på elementär verkan
beräknade operan till godo. Vid tillfälle
iakttogs en välkommet nobiliserande
tempobehandling: t. ex. när den nyss i f-moll
melodi-skönt bedjande Leonora i fjärde akten (näst
sista bilden) uttrycker sitt F-durjubel över
Manricos utlovade befrielse, hölls tidmåttet
tillbaka i början av detta Allegro brillante,
och så förlängdes motivets annars alltför
snär-tiga 16-delsupptakter. (Bland en del
strykningar märktes lyckligtvis en eller annan mer
hopplös cabaletta.) Med liknande och
dynamisk nyansering sökte kapellmästaren ibland
mildra allt för orimliga känsloyttringar, utan
att därför göra det primitivt kända finare än
det var menat. Och i denna opera som räknar
ett enda i vanlig mening spelbart parti fick
han på liknande sätt hjälpa till att hos
samtliga framställare få fram den
temperamentsdramatik som lågar i sången.

»Hennes sköönhet, öhöhöverstråhåhåhålar,

vihihintergatans mihihilda skeenhehehen.» Det
är Per Lindberg som i sin redan citerade
artikel så erinrar om en av sin faders i hemmet
föredragna travestier på »Trubaduren». Kvick
är ej denna förment fonetiska härmning,
eftersom greve Lunas ifrågavarande kantabelt
burna B-duraria med undantag för några få
takter inte är melismatiskt, utan syllabiskt
sjungande; detta för somligt billigt
opera-förlöjligande ganska typiska
barnkammar-skämt vittnade just ej om musiköra eller
notkunnighet. Lindberg, som först hajade till
vid erbjudandet att inscenera verket,
erkänner sig emellertid tack vare Blech ha
kommit att se detta i ett nytt perspektiv, och hans
inscenering gav syn för sägen.

Största faran för en regissör är i detta fall
att göra för mycket. Här finns visserligen en
handling som — trots allt — låter sig
referera, d. v. s. efter en genomläsning av texten.
Men så flyktigt markeras den dramatiska
motiveringen för vad som händer att de
handlande personerna tyckas existera tidlöst, i ett
lufttomt rum, drivna av någon dunkel
ödesmakt, renodlat personifierande mänskliga
grundaffekter, i de svagaste ögonblicken
reducerade till rena sångautomater.

Praktikern Lindberg gjorde ej för mycket.
Han inriktade sig huvudsakligen på att
intensifiera grundstämningen, vad man kallar
atmosfären kring denna
romantisk-melodra-matiska operahandling. Librettoförfattaren
’Cammarano hade ju tillsammans med Verdi
själv hållit sig till ett likabenämnt stycke av
Gutiérez —- samme av Victor Hugo
influerade spanjor som skrivit det till grund för
»Simone Boccanegra» liggande taldramat. I
likhet med sistnämnda opera kan
»Trubaduren» till stor del kallas för ett nattstycke,
ett ofta dystert glödande sådant. Såsom
Lindberg framhåller i sin genom
regisynpunkter intressanta artikel, har denna opera fem
nattscener, en mörk morgonscen och två
scener med solnedgång. Vilket mörker! —
hade man dock ej anledning utropa inför det
växelvis kusliga och trolska ljusdunkel och
de kontraster mellan mörker och ljus som
regissören efter behov opererade med. Det
var både pittoreska, i krigarnes rustningar
glimmande belysningar, och sådana som
tjänade ett dramatiskt karakteriserande syfte.
Lindberg skriver om den suggestiva effekten
i »ett starkt men kallt belyst ansikte» — det
var t. ex. just ett sådant som den till yttre
dramatisk overksamhet dömde, av svartsjuka

388

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free