Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O p e ra- och konsertkrönika
förtärde, grymt sinnade greve Luna fick visa
upp såsom ett visuellt komplement till sin
sång.
Jämte belysningseffekter kunde de efter
partituret avstämda, i musikaliskt lämpliga
ögonblick hastigt växlande grupperingarna
observeras som regins huvudsakliga
verkningsmedel. Vare sig det gällde
huvudframställar-nas attityder, det kring Luna-tjänaren
Ferran-do skräckslaget lyssnande husfolket, grevens
på tå smygande, pianissimosjungande
följeslagare eller den lössläppt agerande soldatesk
som infångar zigenerskan — det blev
alltsammans ett stämningsladdat sceniskt
ackompanjemang, anmärkningsvärt fritt från
ofrivillig komik. Annars är det ju i sistnämnda
punkt som faran lurar med den av den yngre
Verdi omfattade Hugo-estetik som sätter
lik-betstecken mellan det rysliga och det sublima.
Jon-Ands dekorationer från 1927, i hans
för musikalisk känsloresonans mindre
lyckliga leksakslådstil, hade ersatts med mer
ändamålsenliga nya, utförda efter skisser
av-Birger Bergling. Det var ett slags
fantasiarkitektur, ibland helt solid sådan
(fängelsebilderna) som särskilt i de i halvmörker
försänkta tablåerna korresponderade med den
sceniskt musikaliska situationen; minst till
sin fördel var väl zigenarlägret med sitt
förfelat illusoriska klipplandskap, vars papier
måché ■—- eller vad det var — obarmhärtigt
belystes av en stiliserad morgonrodnad.
Beträffande dräkterna hade regissören ej brytt
sig om att handlingen enligt originaldramat
synes skola försiggå i ett medeltida Spanien;
han hade ur kostymförrådet plockat fram en
svajig barockutstyrsel som väl klädde och
gav prakt åt den av tidsfärg föga besvärade
operan. Apropå Spanien, det pågår ju där ett
inbördeskrig, något som regissören i början
av den i greve Lunas läger utspelade akten
ville realistiskt framhålla genom att visa
några i galge dinglande — dock snart nog
nedhissade — insurgenters kroppar; det var
en Goyaeffekt som knappast hörde hemma
i operans romaneska Spanien. Ifrågavarande
seen skulle däremot inte ha missprytts av
den zigenarbalett vartill Verdi — i den
franska versionen -— komponerat en högt
uppskattad musik.
»Sångarnas opera», en rubricering som i en
uppsats i operaprogrammet gavs
»Trubaduren», stämmer i det hela in på sakförhållandet.
Dock inte riktigt i fråga om Azucena. Piil
cantante che attrice — var Verdis egen moti-
Fot. C. Gemler.
Gertrud, Pålson-Wettergren och
Set Svanholm i »Trubaduren».
vering för att en föreslagen berömd artist
inte lämpade sig för att utföra detta styckes
centralt menade parti. Snarare det motsatta
kan sägas om Gertrud Pålson-Wettergrens
förut bekanta zigenerska, vilkens
framställning växte fram ur och fick starkt dramatisk
färg ur text och situation. Om det kunde vara
befogat att rösten vid skräckskildringar och
affektutbrott fick en mer expressiv än skön
klang, har partiet dock sina på
välljudsutveckling beräknade moment, t. ex. slutsången
»Ai nostri monti», som andra sångerskor —
bland våra egna Karin Branzell och Kerstin
Thorborg — låtit komma mer öronsmekande
till sin rätt. Manrico sjöngs med mycken
bravur av Set Svanholm, som dock ej riktigt
ägde den här påkallade tenorala glansen.
Sådan saknades t. ex. i den mångomtalade,
nu en helton nedtransponerade strettan, vars
bissering tycktes vara en oberoende av
bifallets livlighet på förhand, mellan
framstäl-laren, kapellmästaren och ridåhissaren
överenskommen sak. (Jussi Björling, som jag
tyvärr ej fick höra vid hans gästspel i samma
389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
