Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gl i mstedt
roll, lär trots verkligt frenetiska applåder ej
ha låtit beveka sig till sådant avsteg från den
dramatiska dygdens väg.)
Lunas parti, varmed i mannaminne ingen
annan baryton hos oss än Forsell kunnat
bravera, visade sig flerstädes, ej minst i den
med belcanto räknande B-durarian, ligga för
högt för Sigurd Björling; sångligt fordras här
i det hela ej blott ett dramatiskt men också
ett lyriskt register, åt vilket senare stämman
endast motsträvigt lånade sig. Och i denna
uppgift hade konstnären ju ej tillfälle att
revanschera sig genom spel. Däremot kom
Henriette Guermant som Leonora sångligt —
och någon annan synpunkt kan inte heller
här anläggas — nog nära den av Verdi
önskade timbren och stilen. Där fanns liksom
i hennes debutprestation i »Simone
Bocca-negra» ofta nog verklig skönsång som vid
tillfälle kunde få dramatisk expansion och
accentuering; här störde mindre det mimiskt
och i allmänhet sceniskt ännu outvecklade
hos artisten som tidigare denna säsong
hämmade hennes första framträdande som Tosca.
Per Lindberg, som tillsammans med Leo
Blech kom att ge åtskillig kompensation för
en del — särskilt i detta slags opera —
kännbara vokala brister, slutar sin förut citerade
artikel med några ord som kanske glädja
fader August i hans Elysium. Samtidigt böra
de sätta myror i huvudet på den med
»positivoperan» i livstiden gycklande
teatermannen. Så här omvänd visar sig sonen ha blivit:
»Mot bakgrunden av det nu som vi lever i
framstår till och med romantiska
önskedrömmar och naiv sångarglädje som något lika
mystiskt värdefullt som en Tussilago vid
vägkanten en vårdag.»
*
Redan när Lakmé hade sin
Stockholmspremiär 1890 talades om »tonsättarens
mattande ingivelse som ej står på fullt samma
höjd som i Jean de Nivelle och Le roi l’a dit»
(Adolf Lindgren i Aftonbladet). Helt förgätna
äro de nämnda operorna, och förknippas
numera namnet LÉo Delibes med
operascenen är det främst för de ganska deliciösa
balettstycken som komponerades av denne
»musikjuvelerare», såsom Hanslick kallade
honom. I likhet med »Trubaduren» har
»Lakmé» tidvis hört till den stående
repertoaren, men den har aldrig kunnat räknas
till den stora publikens favoritoperor, och re-
priserna ha under senare decennier
återkommit med allt längre mellanrum. Stark
puls slår inte i denna turistexotiska, halvt
operettartade, djupt tragiska historia om
förälskelsen mellan den för ett ögonblick
pliktförgätne engelske officeren och brahmanens
dotter, hon som ■— efter ett från »Afrikanskan»
igenkänt mönster •—• dör efter att ha
inmundigat ett blad av Datura stramonium.
Halvädelstenar kunde åtskilliga melodier här
kallas, även om de slipats och infattats med
fransk smak. Ibland lystrar åhöraren till för
ganska utsökta tonfraser, såsom Lakmés
hjärtnupet graciösa chansoner i de båda
senare akternas slutscener. Men det mesta
klingar blekt, tämligen monotont, i den
ytligt insmickrande stil som — något
förolämpande för det finare sällskapslivet -— brukar
kallas för salongsartad. Dock — där finns
klockarian, den allbekanta proberstenen för
en koloratursoprans kompetens.
Liksom tidigare Massenets »Manon» och
»Thals» kunnat tas upp i förtröstan på
titelpartiets stjärnmässiga återgivande, spred
Hjördis Schymberg även nu glans över det
ej sedan ett tiotal år givna verket. Den
orientaliserande, med fiorityrer översållade
moll-lyriken och de därmed alternerande
koketta klocktonerna i det nämnda
bravurnumret utfördes både tekniskt fulländat och
så besjälat som kunde begäras. Samma
behandling fick partiet i sin helhet, ej minst de
förut omtalade, med utsökt halvröst
henaan-dede slutchansonerna. Såvitt som rollen kan
spelas gjorde framställarinnan det,
tillvaratagande glimtarna av äkta känsla och med
den stiliserande plastik som höves en indisk
tempelprästinna.
Som Gerald, civilisationens och
inkräktarnas mest framträdande, löjtnantsstiligt
uniformerade representant, gjorde Einar Beyron
naturligtvis sin sak musikaliskt smakfullt och
sceniskt elegant. Men frånsett enstaka
glansfullt explosiva forteställen kunde han ej
utveckla den här önskvärda röstcharmen, sådan
som den varmed Arvid Ödmann i väsentlig
grad bidrog till den relativa framgång operan
ursprungligen vann. (Tänkom oss Jussi Björling
i detta parti och Hjördis Schymberg som en
från utlandet återvänd gäst — då hade man
fått se på köer framför biljettluckan!) Det var
en i övrigt vårdad föreställning med Nils
Grevillius som kapellmästare och i regi av
Ragnar Hyltén-Cavallius, som enligt uppgift
hade begagnat Egron Lundgrens indiska akva-
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0434.html
