Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gl i mstedt
utan likaberättigad med denna och är avsedd
att tydligt uppfattas i varje vändning och
nyans. Även i Puccinipjäsen härskar ett
par-lando som ofta tar sig form av ett
flerstäm-migt recitativ. Musiken klingar ändå alltid
Puccini.
Stycket har alltid givits väl hos oss, och
inte mindre vällyckat var framförandet nu i
Hyltén-Cavallius regi. Egentligen borde alla
framställarna av den avlidnes snikna
släktingar namngivas var för sig; varje kugge i
detta ensemblemaskineri fungerade med
osviklig precision och — nu får bilden halta —
med individualiserande lustspelshumör. Här
skall endast framhållas Arne Wiréns festligt
fräcka stil som titelpersonen, en
testaments-förfalskare med avväpnande glimt i ögat.
Det av Hjördis Schymberg och Arne Ohlson
framställda kärleksparet, som några gånger
får sjunga i mer vanlig puccinisk mening
bör väl också få en separat blomma.
*
En operascens stående repertoar löper
alltid risk att bli stagnerande. Den uppfriskande
procedur som de nyssnämnda båda operorna
fått genomgå skulle nog behövas i flera fall.
En blott partiell förnyelse hade emellertid
beståtts Tannhäuser. Om verket en gång
ges i Pariseditionen är det naturligtvis
önskvärt att den genom »Tristan »-färger
stilbrytande balettpantomimen och den utvidgade
scenen mellan Tannhäuser och den
»fördjupade» Venus får en sceniskt så lämplig och
tilltalande inramning som möjligt. Berglings
nya dekoration till första aktens första tablå
var i varje fall väldisponerad med hänsyn till
akustiska och koreografiska krav. Apropå
det dekorativa kan krönikören aldrig
undertrycka sin saknad efter den verkningsfulla
symbolik som tidigare uttrycktes genom att
alldeles samma landskapsbild visades i första
aktens andra tablå och i tredje akten, men
första gången i vårlig grönska, den andra i
melankolisk »höstlig färgning»; denna
anordning behöver inte nödvändigtvis vara sämre
därför att Wagner själv föreskrivit den.
Beträffande koreografin märktes att en skicklig
hand, George Gé, rört vid dess svårlösta,
mytologiskt symboliska problem. (Hur mycket
mer suggestiv klingar dock inte denna i och
för sig magnifika Backanal-musik i
konsertsalen, utan distraherande balett!)
Huvudpartierna hade samma utmärkta framställare
som förut: Einar Beyron (såsom »riddaren
Henrik Tannhäuser» enligt programmets nya,
för övrigt ganska dimmiga
innehållsredogörelse) och Brita Hertzberg.
En del mer eller mindre lyckade
nybesätt-ningar och debuter — utom redan nämnda
— behöva inte här registreras. Sångargästen
nr i har som alltid på senare år varit Jussi
Björling, dock inte i något nytt parti. Bland
övriga fåtaliga gäster voro Else Brems och
Tyge Tygesen, två för oss nya danska namn,
som efter ett enda uppmärksammat
uppträdande i »Carmen» måste på grund av
indisposition avbryta gästspelet. Ett evenemang blev
det att för första gången höra Wilhelm
Furt-wängler på Operan, såsom dirigent för
»Valkyrian». Intrycket av hans besinningsfulla
och impulsiva konst var till och med mer
fascinerande än ibland vid konsert. Längtan
att någon gång höra hela »Ringen» under
samme ledare kändes särskilt stark strax före
slutet då han, oförtröttad efter många
timmars oerhört intensiva musicerande sträckte
sig i hela sin övernaturliga längd för att ge
största möjliga eftertryck åt Wotans ord:
»Denn einer nur freie die Braut» etc. Vid det
härvid mer än vanligt framhävda
Siegfriedmotivet kulminerade »Valkyrians» förut i
varje motivdetalj avtäckta arkitektur och
sträckte liksom en valvbåge över till tetra-
logins närmast följande del.
*
I realiteten har den finländske koreografen
med det franska artistnamnet alltmer
kommit att fungera som Operans egentlige
balettmästare alltsedan han våren 1940
presenterade sig med sin omtvistade »Concerto».
Till näst föregående spelårs repertoar hörde
Tjajkovskijs »Svansjön» sammandragen till
en akt. Nu fick man i oförkortat skick se
ännu en frukt av samarbetet mellan den ryske
komponisten och Marius Petipa, nämligen
helaftonsbaletten Törnrosa. För
baletthandlingen höllo sig auktorerna till Perraults
version, dock utan att medta den -— hos
Grimm saknade — ruskiga utvidgning av
sagan enligt vilken prinsens blodtörstiga
moder söker avdagataga prinsessan och de barn
hon fått med prinsen. Vidare dramatiskt
utarbetad ter sig ej baletten, de ur sagan
utplockade momenten bli mestadels endast
förevändningar för ren dansuppvisning, och de
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0436.html
