Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O p e ra- och konsertkrönika
visst avgörande avseende Zorina, den s. k.
svenska operett som Jules Sylvain (Stig
Hansson) komponerat till en av två tyskar
hopskriven libretto. Det var visserligen ett
farligt avsteg från den förut genom Offenbach
företrädda s. k. klassiska operetten som
Forsell gjorde sig skyldig till när
»Czardasfurstin-nan» 1932 fick göra sin entré: härmed
representerades för första gången en andefattig,
mellan falskt operapatos och bensprattel
oförmedlat växlande operettgenre, vars musik
i detta fall dock äger en viss personlig ungersk
not som försonande moment. När »Zorina»
betecknade ett bottenrekord, det verkliga
låglandet, berodde det främst på den
ko-dumma texten, med en dialog vars plattheter
kändes dubbelt genanta i denna miljö och med
upptåg som det vore en förolämpning mot ett
numera aktat etablissemang att kalla för
Gröna Lunds-mässiga. Och vad som var värre
än ett brott mot god smak: det var så tråkigt.
Väl mycket begärt var det att man skulle
sitta mer än tre timmar för att få se de baletter
som i likhet med de efter skisser av Harald
Garmland utförda, fantasifullt exotiska
dekorationerna och dräkterna hörde till
föreställningens kreditsida; sammanförda kunde dessa
danser ha räckt till för ett kortvarigt
divertis-semang. Höjdpunkterna härvidlag blevo en i
dräkter och rörelser delikat blues och den
berömda rumban med sina i hela
balettensemblen febrilt flimrande kroppsrörelser —
inte precis någon exemplifiering av den
»abstrakta» koreografi som George Gé har sagts
företräda.
Här i tropiken,
blommar musiken
rytmiskt skön.
Kring orkideen
och kaktén
så grön.
Ja, det fanns, såsom skönt besjöngs i dessa
verser, rytmik, ofta en sydamerikanskt
accentuerad sådan, i musiken till dessa danser som
utfördes i republiken Costadoro. Jules Sylvain
är en internationellt opersonlig, elegant, med
jazzsynkoper lagom hushållande
schlagerkomponist; hans melodier ha dock fått sin
paranta orkestrala utstoffering verkställd med
tillhjälp av andra, som rätteligen borde ha
fått sina namn nämnda på programmet.
Åt-minstone i ett nummer, i den av Zorina-Isa
Quensel föredragna midinette-chansonen,
anslogs en graciös Pariston. Annars dominerade
i sången något som närmast smakade Lehår
av den mer sliskiga sorten. I längden — och
det var mycket långt — kom pjäsen
musikaliskt och sceniskt att framkalla en av äckel
och letargi blandad känsla, inte minskad av
att naturligtvis också spridda flatskratt
hördes i salongen.
Synd på så utmärkta artister som voro
dömda att mala tömning: den redan nämnda
Isa Quensel och Einar Beyron såsom det mer
seriöst menade paret, Gertrud
Pålson-Wetter-gren i en grotesk omöjlig roll som tvetydig
hotellvärdinna och konspiratris; därtill kom
några extra införskrivna krafter, Nisse
Ericson och Inga Brink som det på någon enklare
seen förmodligen mer roande, forcerat
vulgärkomiska paret samt den såsom grant
uniformerad president vilsekomne, i sin vanliga
Söder jargong hämmade Thor Modéen.
Såsom regissör, desslikes översättare och
bearbetare av texten, tycktes
Hyltén-Cavallius ha »gått in för» den felspekulation som
föreställningen ej bara i fråga om dessa extra
engagemang kunde kallas. Det är särskilt
beklämmande när personer med god smak —
och det är ju både denne regissör och hans
chef — tyckas spekulera i dålig smak. Stycket
hölls visserligen vid liv in i juni, mer än en
månad, dels väl av det prestigeskälet att lång
speltid hade förutbestämts, dels nog med
tillhjälp av den konstgjorda andning som
bestods genom pressrabalder. Sådan
publiktillströmning som betyder verklig
kassaframgång torde av allt att döma ej ha
förekommit. Publikens smak var bättre än beräknat.
Möjligen har här ovan operaledningen med
orätt tilltrotts orena motiv. I så fall blir
sensmoralen denna: så kan det gå när en
operascen får direktiv att à tout prix, trots
mer eller mindre tillfällig brist på hvgglig
repertoar, spela operett.
III.
En institution som Konsertföreningen
kan ju lika litet som en operascen basera sin
verksamhet på idel nyheter. Men man bör
vara tacksam för att få höra sådana, i viss
proportionell omväxling med den
övervägande beståndsdel av äldre eller nyare verk
som fått mer eller mindre klassisk
hallstämpel. Liksom under de närmast föregående
spelåren ha särskilt de utländska nyheterna
ej varit vidare många, något som har sin
395
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
