Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G l i m s t e d t
närliggande förklaring i de genom
tidsförhållandena avbrutna kommunikationerna.
Särskilt märkliga ha de nyframförda verken,
vare sig utländska eller svenska, mestadels ej
heller förefallit, och i några fall synas de ha
varit av mer symtomatiskt än omedelbart
konstnärligt intresse. Krönikören skrev:
»förefallit» och »synas». Vid en tidsgestaltande
konst som musik är måste det kritiska
bedömandet bli särskilt subjektivt
begränsat: utan speciella, sällan tillgängliga
hjälpmedel, främst partitur, kan ett nyss åhört
nytt verk ju ej efter förklingandet detaljerat
återframkallas i minnet. Beträffande
Konsertföreningen skulle denna kunna underlätta
uppfattandet, om tematiska notexempel finge
illustrera den i programmet i allmänhet
publicerade analysen; detta sker nu blott
ifråga om en del välkända äldre verk. Också
den åtgärden kunde betyda ett slags
musikfrämjande som skulle hälsas välkommet både
under själva framförandet och vid senare
gjorda erinringsförsök. Åhörare med det
intresset äro ännu kanske ej så många, men de
komma, ej minst tack vare Konsertföreningens
egen väckande verksamhet, att bli allt fler.
Att efteråt dra sig till minnes t. ex.
huvudtankarna i Sixten Eckerbergs symfoni var
svårt redan omedelbart efter åhörandet; ej
alltid föreföllo de heller särskilt gripbara.
Men denna förstlingssymfoni, som betydde
den förut som dirigent och pianist bekante
musikerns egentliga tonsättardebut,
utmärktes av symfonisk resning och av ett visst
sjudande dramatiskt drag som kunde ha
motiverat den ursprungligen tilltänkta titeln
»Symfoni år 1941». Ej minst i den delvis
sorgmarsch-artade långsamma satsen kommo de av
världstragedin ingivna känslorna till patetiskt
skärande uttryck, som verkningsfullt bröts
mot pastoralt ljusa episoder.
Likaledes en förstlingssymfoni var Gunnar
Eks symfoni, som dock följts av senare
likartade, redan bekanta verk. Den för ett
20-tal år sedan komponerade, nu omarbetade
första symfonin utvisar en för denne organist
naturligt liggande, i finalen fugerat
kontrapunktisk stil; på ett för komponisten
kännetecknande sätt tillämpas denna ofta på ett
svenskt folkmusikaliskt motivmaterial. Som
mest slående resultat av denna metod tedde
sig det tidigare separat uppförda scherzot
(över »Tänker du att jag» etc.), som nu
emellertid infogats som mellandel i adagiot.
Gediget genomarbetad och ärligt känd som
annat av denne komponist gjorde nog ändå
denna omgjutna symfoni i sin helhet ett
mindre helgjutet intryck än exempelvis den
tredje i ordningen.
Ett tillskott till framtida repertoar har
Gunnar de Frumerie med säkerhet gett med
Pastoral svit för flöjt som — nu delikat
behandlad av Knut Almroth -— fått
pianoackompanjemanget i en tidigare version
utbytt mot en klangligt flatterande bakgrund
av stråkorkester och harpa. Ett i sin
per-sonligt-modernt arkaiserande stil utsökt
tillskott.
Flöjt ■— likaledes trakterad av nyssnämnde
artist — var också det soloinstrument som i
John Fernströms Concertino originellt
kombinerats med liten orkester och damkor. Den
i Kina födde komponisten, som är dirigent
ej mindre för Sydöstra Skånes
orkesterförening än även för Lunds kvinnliga
studentkör, lät sin damkor nynna en av Erik
Blomberg försvenskad dikt »Nymåne» av Carl
Sandborg. Denna skira indianska fantasi fick
motivera flöjtens stundom pentatoniska
vändningar och arabesker samt orkesterns
impressionistiska klangdrömmeri. Åhöraren
lockades följa med på den segeltur »västerut i
indianernas land» som företogs av »den späda
nymånen, en barnkanot av silver».
Damkören kompletterades med manskör i
Moses Pergaments vid samma konsert givna
»Nedanförmänskliga visor»; det var en
tonsättning av de så benämnda Frödingsdikter
som ingå i den postumt publicerade cykeln
»Mattoidens sånger». De tillkommo under
skaldens vistelse på Uppsala hospital, men
den ur italienskans ord för vansinnig härledda
titeln vittnade om sjukdomsinsikt. Nog har
man för resten senare kunnat få läsa vers av
inte-internerade poeter, representerande en
eller annan ism, som synts i högre grad tyda
på störd själsverksamhet. Fröding har,
nedanför det mänskliga medvetandet, sökt
identifiera sig med och ge röst åt själva
naturföreteelserna, det svallande havet, regnet,
solskenet etc.; även djur fingo talande tunga.
Tonsättaren har som tondiktare sökt följa
poeten i denna hans strävan. Naturalistiska
effekter har han förut med framgång använt
i några manskörkompositioner — nog hittills
det bästa av denne komponist — och hans
tidigare överlastade instrumentering visade
en genom förenkling ökad effektivitet. Med
åsyftad elementär verkan målades här ofta
de många skiftande föremålen, för att blott
396
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
