- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
397

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

O p e ra- och konsertkrönika

nämna det med sonora trumslag återgivna, i
kören melodiskt sorlande sommarregnet, det
hiskliga vargtjutet eller stretandet i den —
det måste man säga — ansenligt förstorade
myrstacken, vars invånare emellanåt
brådskande hojtade åt varandra. Musikaliska
Sällskapets kör måste framhållas för sitt — som
det föreföll — framgångsrika trotsande av de
ho pade tonträffningssvårigheterna.

Med havets visa

är jag förtrogen.
Dessa inledningsord ur en dikt av Hjalmar
Gullberg gjorde Gösta Nystroem till sina
egna när han till en sångcykel sammanställde
poem av Ebba Lindqvist, Erik Södergren,
den nämnde skalden och Ragnar Jändel.
Här tonade mestadels subtilt melankoliska
stämningar, med sådana färgskiftningar av
opal och pärlemor som en franskorienterad
tonsättares orkester kan framtrolla och som
här allt emellanåt kunde associeras med det
i titeln angivna elementet. Sångerna hade
också sitt värde genom melodisk
deklamation, såsom framhävdes i Aulikki
Rauta-waaras meningsfullt sköntonande diktion.
Samma sångerska föredrog vid samma
konsert också några för första gången med
orkester hörda sånger av Ture Rangström,
vilken vid ett annat tillfälle företräddes med
en »Hamletrapsodi»; glimtvis kunde anas att
denna musik i sin rätta miljö, såsom
scenmusik, visat suggestiv kraft.

Även om inga »nordiska musikdagar» nu
förekommit, har naturligtvis en del
grannlandsmusik då och då stått på programmet.
Vid en konsert med helfinskt program som
dirigerades av Tor Mann, initiativtagare till
nämnda »dagar», hördes för första gången
Selim Palmgrens femte pianokonsert, A-dur,
liksom sina föregångare ett verk av en pianist
som förstår att skriva effektfullt för sitt
instrument. Starkt personlig stil utmärkte
väl ej den mycket välklingande konserten,
som dock här och var, både i andantet och
finalen, tycktes vilja med mer kärva eller
explosiva klanger erinra om det bistra nuet.

Den personliga kärnan hos symfonikern
Erkki Melartin har ej heller varit lätt att
upptäcka, vare sig det gällt de tidigare här
framförda — nu som det föreföll av ingen
ihågkomna — andra och fjärde symfonierna
eller denna gång nr 5, a-moll. Stilistiskt hade
denna ganska omfångsrika, s. k. Sinfonia
brevis drag gemensamma med sina yngre sys-

kon, såsom det att vissa tematiska röda
trådar återvände i olika satser samt en gärna
odlad kontrapunktik, som särskilt imposant
utvecklades i finalens kvadrupelfuga. Trots
all mästerlig faktur fångade väl ändå
Melartin mest vårt öra när han såsom i de
båda mellansatserna gav något mer spelrum
åt den nationellt kännande lyrikern.

Till den återstående finska nyheten, Uuno
Klamis Lustspelsuvertyr fick åhöraren den
lämpliga inställningen genom att hålla i
minnet att stycket ursprungligen var avsett
för Alexis Kivis »Sockenskomakare»; det ville
med sina rytmiska krumsprång och sin
ställvis banala tematik gå i robust bondkomisk,
i detta fall karelskt färgad genre.

Av övriga grannländer blev i
nyhetshänseende endast Norge företrätt, nämligen med
David Monrad Johansens orkesterdikt »Pan».
Den är, meddelade komponisten i
programmet, »skrevet i erindring om Knut Hamsuns
udödelige ungdomsverk ’Pan’. Den skildrer
ingen enkelte begivenheder, men prover å gi
uttryk for de naturkrefter som lever i
Hamsuns verk og som er bestemmende for
udviklingen.» För utvecklingen av vad då? —
undrade kanske en oinitierad åhörare. För
egen del hade jag svårt att upptäcka finessen
i detta gråmelerade tonspråk, som i fall det
ville vara norskfärgat impressionistiskt lika
väl kunde motivera titeln »Brumes du Nord».

Lyckligtvis — må det redan här
konstateras — fick vår även musikaliska
samstämdhet med Norge ett starkt uttryck genom den
Griegkonsert som gavs till 100-årsminnet av
tonpoetens födelse. Genom Holbergssviten
erinrades fint om gamla norska
kulturtraditioner. Pianokonserten, ånyo präktigt spelad
av Olle Wibergh, frammanade syner av landet
självt, så som »det stiger fram . . .». Och
»Bergliot», den till Björnsons dikt
komponerade melodramen ■—• hur grep inte just nu
dess stolt ödestunga skildring; det var inte
blott till Gerda Lundequist, den inspirerade
recitatrisen, som de till orkan stegrade
applåderna adresserade sig.

Av återstående, utländska nyheter bör nog
främst nämnas Zoltan Kodålys Te Deum.
Visserligen ej lika allmängiltigt betydande
som Psalmus hungaricus, utgick från det nya
verket en tändande verkan som
sammanhängde med att tonsättaren själv eldats
av ett patriotiskt syfte: det gällde att med
denna 1936 urframförda tacksägelsehymn
fira 250-årsminnet av Budas befrielse från

397

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0441.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free