Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O p e ra- och konsertkrönika
kritiken alltid måste förtreta komponisten
genom att beklaga att det briljanta, men här
som final alltför pikanta scherzot ej fått
följas av en ursprungligt planerad, cykliskt
verkligt avrundande fjärde sats.
Visst hörde man också gärna om sådana
under förra spelåret givna utländska elitverk
som Ravels pianokonsert för vänster hand —
även nu med Stina Sundell som solist — och
Brahms s. k. Altrapsodi. Sistnämnda från
tidigare framföranden kända, kongruenta
musikaliska transposition av Goethestrofer (ur
»Harzreise im Winter») undgick mig då;
bättre sent än aldrig skall därför nu även
här konstateras det adekvata återgivande som
solopartiet fick genom Lorry Lail.
Detta därjämte för manskör skrivna verk
som gav festprägel åt den — fore
Grieg-konserterna givna ■— sista aprilkonserten
dirigerades av Carl Garaguly. I förfjol
»provdirigent», i fjol »tillförordnad» dirigent, har denne
nu som »ordinarie» dirigent lett 24 av
spelårets 59 symfonikonserter. Egenskapen av
ordinarie har särskilt markerats genom att
mer än hälften av samtliga nyheter — och
därjämte betydande repriser, däribland de
flesta nyss omtalade — framförts under hans
taktpinne. Ej heller nu ha tonsättarna eller
de med egna verk företrädda kapellmästar
-kollegerna (Eckerberg och Wiklund) haft
anledning att beklaga sig. Garaguly kan sin sak.
Även flertalet övriga dirigenter äro
tillräckligt bekanta för att ej åter behöva bli
föremål för ingående värdesättning. Det må
konstateras att Tor Mann, som kvantitativt
kom som tvåa (med 8 konserter) på sitt
frejdiga sätt presenterade Klami-uvertyren och
att Sten Frykberg stod för ett skickligt
återgivande av Eks symfoni. Festkonserten
på Konsertföreningens 40-årsdag leddes av
Adolf Wiklund, varvid programmet —
självklart, kan man säga — upptog namnen
Berwald, Aulin och Stenhammar. Med förut
kända verk ha åter Sixten Eckerberg och
Charles Barkel varit i elden, den senare nog
med mest framgång i ett kammarmusikaliskt
verk som Schönbergs ursprungligen för
stråksextett skrivna »Verklärte Nacht». (Den i
repris givna Rangströmssymfonin »Mitt land»
under samme dirigent hörde jag ej och kan
av samma skäl ej berätta om den från Gustav
Adolfs torg kände Sixten Ehrlings debut vid
Hötorget, med framförandet av kända verk.)
Armas Järnefelt återupplivade minnen från
långfredagskvällar i Östermalms kyrka när
han med vanlig finess åter ledde
framförandet av den ej på flera år i Konsertföreningen
givna »Skapelsen». Varför ej uppehålla
Stockholmstraditionen med det årliga framförandet
av detta verk som ännu har kvar så mycket
av sin ursprungliga friskhet?
Redan i krönikan i fjol harangerades Georg
Schnéevoigt med anledning av sin
instundande 70-årsdag. På själva högtidsdagen
hyllades han nu vid en konsert med Brahms- och
Sibeliusprogram, och både vid detta tillfälle
och vid två senare konserter -—• varvid bl. a.
Melartins symfoni gavs — visade denne
nyskapare av Konsertföreningens orkester att
han alltjämt är i besittning av sin vitalitet.
(Utanför ramen för Konsertföreningens
konserter fick Schnéevoigt demonstrera sin
Malmöorkester som det senaste objektet för gammal
uppfostrartalang.)
Bland spelårets utländska dirigenter finns
ingen som i lika hög grad som Furtwängler
spänner åhörarnas förväntningar. Hur han
uppfyller dem gjordes här i fjol ett försök att
förklara. Nu skall endast framhållas den för
många överraskande tolkningen av
Beethovens Pastoralsymfoni. Den överensstämde
påfallande med den uppfattning som Pfitzner
för många år sedan demonstrerade här och
som denne utvecklat i sin skrift »Die neue
Aestetik der musikalischen Impotenz»: där
förnams just i detta ofta impressionistiskt
beslöjade återgivande »eine gewisse holde
Monotonie», bl. a. åstadkommen genom
långsammare tempi än de föreskrivna. Att
Furtwängler inte blivit »trött» och »slut», såsom
jag hörde någon förmoda efter åhörandet av
detta verk, framgick inte blott av den förut
omtalade föreställningen av »Valkyrian», men
också av betydande tolkningar såsom den
som gavs av Bruckners femte, i
originalversion nu hörda symfoni. (Ett evenemang
för sig, efter avslutad
Konsertföreningssä-song, blev samme dirigents besök i
spetsen för Wiens Filharmoniska orkester.)
Ännu en åter gästande välkänd tysk
dirigent, Hermann Abendroth, kämpade tappert
för Graeners variationsverk men vann mer
anklang exempelvis med Pastoralsvit av
Larsson för att inte tala om Beethovens nionde,
som nu anförtrotts åt hans auktoritativa
ledning.
Issay Dobroven, som ej gästat
Konsertföreningen sedan mer än tio år, återkom nu
med den nimbus han på sistone vunnit som
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
