Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Beijer, en ropande röst. Av Elisabeth Tykesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Beijer, en rop andes röst
Av Elisabeth Tykesson
HARALD BEIJERS bok »Den goda
gärningen» står det om en duglig
socialvårdstjänsteman att han var som en
»överskicklig sångare» som visserligen fick många
applåder men som inte rörde hjärtan. Författaren
fortsätter: »En annan, enklare sångare får
kanske inte så många händer att röra sig,
men hans sång ljuder i åhörarnas minne i
långa tider.»
Denne enkle sångare skulle kunna vara
Harald Beijer själv. Den kritik han fått
har inte alltid varit översvallande god, men
han hör till de författare man minns bäst.
Han kan åstadkomma skorrande falska toner
men trots detta äro hans melodier, dessa
ibland så milda och stillsamma, ibland så
furiösa melodier, sådana att de borra sig in
i dens hjärta och minne som en gång råkat
få höra dem.
Harald Beijer är en man som fått ett
budskap att framföra och det gäller för honom
att det skall sägas tydligt, inte att det skall
sägas konstnärligt. Melodin, den enkla, nakna
följden av toner är huvudsaken,
instrumentationen är en bisak. Hans böcker ha alltid en
moralisk och didaktisk syftning. Den finaste
psykologi står i dem bredvid den grövsta
schablon, båda tjänande tydligheten.
Händelseförloppet utvecklas genom en serie bilder,
ibland otympligt ritade och grovt färglagda,
ibland utförda med stor konstnärlighet. Det
finns scener som i sin naiva stilisering mest
likna de kolorerade äventyrsserierna i
veckopressen och det finns andra scener där
innehållets intensitet skapat en fulländad och
tadelfri skönhet.
Huvudsaken för Harald Beijer är inte
människoskildring, inte miljöteckning utan
själva fabeln och vad den har att säga,
handlingsfigurerna och händelsefigurerna. Han
kan måla ett människoöde med en sådan
fruktansvärd sanning och intensiv glöd att
det står som en eldtecknad, självlysande
händelsefigur. Samtidigt kan han helt och
hållet underlåta att ge några som helst av
de psykologiska smådrag vilka av en diktad
person göra en levande människa.
Harald Beijers miljöer bära oftast fingerade
namn och äro en blandning av fantasteri och
realism. En stram och torr detaljlöshet slår
emellanåt över i ett operettmässigt hopande
av verklighetsfrämmande detaljer. De
personer som röra sig i dessa miljöer äro inte
först och främst människor, de äro
marionetter som författaren flyttar hit och dit i
vissa, ofta ganska invecklade,
händelsemönster. De flesta av dem äro helt bundna
av händelsemönstret, de ha inte något eget
liv och kunna inte träda ut ur boken för att
fortsätta att leva i läsarens fantasi.
Bitvis och glimtvis är Harald Beijers
människoskildring nästan skrämmande skarp.
Det står på ett ställe i hans författarskap
att det i grunden inte är så stor skillnad på
en ärkebiskop och en supig skomakare.
Beijer har mera förmåga att ge
helfigursporträtt av personer i en supig skomakares
ställning än av sådana i en ärkebiskops, och
422
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
