Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Beijer, en ropande röst. Av Elisabeth Tykesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elisabeth
Tykesson
vitliga kvinnor som aldrig brutit mot sjätte
budet, som se ned på dem de anse ha gjort
detta men som dagligen bryta mot detta
buds positiva innebörd, den som en svensk
filosof formulerat i orden: »Att hålla hjärtat
varmt, tillbedja, betagas, upplösas.» De bryta
också mot sjätte budet genom att i
äktenskapet se en försörjningsinrättning. Kvinnan
ser på mannen endast såsom den som skall
ge henne ställning, hem och barn, hennes
barn, inte hans.
Kvinnorna äro starka därför att de inte
tänka och inte bry sig om männens tankar.
Då Sixten Krogh söker få Gudrun att förstå
att Allans öde är en livssak för honom svarar
hon med att gång på gång be honom låta
renovera smokingen. Hon tänker mycket på
hur han ter sig i andra människors ögon men
hans inre värld har hon intet intresse av.
Mästerverket av skarpsynt och skoningslös
kvinnoskildring är Brita-figuren. Harald
Beijers penna har blivit mjukare och samtidigt
farligare. Brita är inte någon skiss, inte
heller något uppvisande av den nakna
själsmekanismen, hon är målad i livets friska
färg. Som hon nu står där representerar hon
allt det hos kvinnan som är fientligt
gentemot mannens strävan att taga vara på sin
själ.
Allra tristast skildrar Beijer de äktenskap
där den yttre formella vänligheten aldrig
bryts. Paniken talar endast gott om sin
hustru men bakom de vänliga orden lyser ett
agg fram som kommer Greger Burenberg att
säga: »Ni är allt ganska långt ifrån varandra,
ni två.» Hos regementsintendenten Verner
Krogh äro alla vänliga mot varandra. »Men
det var som det inte fanns stort mer än denna
vänlighet.» Den äldre grosshandlare
Burenberg talar aldrig med sin hustru om något
som verkligen angår honom, han håller sin
blida, vackra fru för »ett höns, en förkrympt
människa». Makarna sitta varje dag vid
samma bord och växla ord, »vanliga ord,
vänliga ord, välgörande ord», men i sitt
privata kassaskåp har mannen ett häfte
dikter av hustruns farfar i vilket han i tjugu
års tid gjort hatfulla randanmärkningar.
Det är endast i »Joos Riesler» som Harald
Beijer låter de manliga och kvinnliga
synpunkterna framträda som jämbördiga.
Hell-wig Riesler och Lilian mena att man skall
böja sig och endast tänka på att arbeta för
sig själv, sina barn och den ordning makten
infört. Männen i boken hävda att man intill
det sista bör hålla ut i idéernas tjänst. Harald
Beijer har i denna bok fattat den
fundamentala skillnaden mellan manligt och kvinnligt
psyke när de äro som bäst. Mannen offrar
livet, sitt eget och andras, för en idé, kvinnan
offrar alla idéer för att rädda livet, sitt eget
eller åtminstone andras.
Kärleken till kvinnan står i Beijers böcker
som fiende till den kärlek till nästan som är
kärlek till idéerna. Kvinnan vill inte kärlek
till nästan. Det är först då kvinnan själv kan
betraktas såsom nästa som Beijer målar
henne med sympati. Han har några porträtt
av ensamma, plågade kvinnor i vilka han inte
ser det glupska kvinnodjuret utan den lidande
medmänniskan, sådana som Kurt Lankes
mor och faster, Gertie Velhagen och
hushållerskan Ottilia. Det vackraste är det av
den lilla Vera i »Soluppgångens tid» vilken
får uppleva det bittraste av alla bittra
kvinnoöden, det att inte få vara människa utan
endast en saga. Hon blir tagen och lämnad
därför att den mannen hon älskar i henne
endast ser ett ideal, en dikt, en sång och hon
bevisar att hon är en människa genom
att dö.
Det viktiga för människan är, enligt Harald
Beijer, inte att hon sköter ett borgerligt
värv utan att hon tänker på sin själ och att
hon går den väg som är hennes. För den
hyggliga och ordentliga samhällsmänniskan
hyser han en känsla som pendlar mellan
medlidande och förakt. Joos Riesler tänker över
begreppet »det anonyma arbetets hjältar»
och finner att dessa hjältar helt enkelt äro
lata. Starkast förakt uttrycker Beijer för
arrivisterna, dessa som anlägga
befordrings-och meritsynpunkter på sitt liv, och för de
andligen lättjefulla, de som ge efter för
andens största frestelse, den att avstå från
sig själv och gå upp i materien.
Människorna välja den väg som vållar dem
minst obehag, det gör ont att växa och de
föredra ofta att krympa ihop. Människan vill
framför allt inte bära ansvar. Om någon som
är mera tvärsäker vill ta ansvaret för hennes
handlingar känner hon sig nöjd. Edgar
Kellermann hatar sin hustru men vill inte
skiljas från henne emedan han då inte skulle
ha någon som satte honom på plats och sade
honom vad han skulle göra. Joos Riesler
låter under den militära drillen sin
själsverksamhet gå ned till ett minimum, hans
personlighet upplöses och han mår bättre än
428
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
