Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sanning, makt och världsfred. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sanning, makt och världsfred
verkliga, dystra ansikte, dess bistra, ja,
hemska drag.
Under nittonde århundradets första hälft
härskade idealismen. Den andra hälften var
realismens och naturalismens tid. Man skröt
då med att vara realist och ännu mer med att
se naturen — inte minst människonaturen —
utan idealisering, utan att dölja dess »partie
honteuse». Detta fordrar självövervinnelse.
Ingen lögn är vanskligare att komma ifrån
än den varmed man bedrar sig själv —
»livslögnen». Att genomskåda den, att avslöja
sin egen livslögn är måhända den yttersta,
den svåraste uppgiften sanningssökaren kan
ställa sig. Har han en gång slagit in på
denna väg, håller han endast för sant vad
som kostar mod att acceptera, att bejaka, att
leva på.
Med denna utveckling förknippar sig gärna
en misstrogen inställning till vetenskapen,
till dess teorier och konstruktioner — ett
växande tvivel. Rättare: varje djup och äkta
naturalism är redan skepsis, en tvivlares
kamp mot alla likhetstecken känslan och
förståndet vill sätta mellan sina ideal och
verkligheten. Varje vetenskap idealiserar världen
lika väl som konst eller religion gör det — låt
vara i annan form och i annat syfte.
Här sluter sig vår cirkel.
Hos en Pilatus är tvivlet blott en ytlig
gest. Men ur den skepsis, som griper om
livsrötterna, ur Augustinus’ självförbränning
framväxer som räddning den religiösa tron.
Då dess källor sina och torka ut, då tron
falnar till ett tomt ord och vissnar ned till
en dogm, längtar själen till den levande,
fulla och hela verkligheten. Ur den ångest
och oro varmed denna förvirrande inre och
yttre »verklighet» fyller människans sinne
drar hon sig tillbaka till vetenskapens och
förnuftets lugna klarhet. I sitt inre plågas
hon dock av den oundvikliga tanken, att alla
dessa »sanningens» tillflyktsorter kanske
endast äro kulisser. Hon förstör dem då men
råkar därmed ut för faran att sluta i en
nihilistisk skepsis.
Vad söka vi, då vi söka sanningen? Vad
döljer sig bakom dessa olika och motsatta
gestalter, som lova oss »sanning»? — Gömmer sig
slutligen bakom alla dessa motsatser ett och
detsamma, det ena som vi kalla »sanning»,
som vi kunna närma oss från skilda håll och
partiellt bestämma från olika synpunkter
utan att dock någonsin helt förmå säga vad
det är?
Motsatserna och sanningsbegreppet hos Hegel.
Som redan antytts, yttrar sig vårt
medvetandes egenart bland annat däri att det
närmast fångas av och dröjer vid kontraster
och extremer. Lite var får därför även lätt
det intrycket att människoandens historia
förlöper i motsatser. Hegel, som ej just
beaktade de subjektiva betingelserna för
motsatsspelet, såg dogmatiskt däri rent av
en världsregel, en universell lag. I hans
historiskt inriktade tänkande mötas
upplysning och romantik. Han strävar att
relativiser a, att »övervinna» motsättningen dem
emellan — liksom varje annan motsats i
historien. Men denna tendens hos honom
sammanhänger återigen med en viss
uppfattning om sanningens väsen.
Som motto över Hegels världsåskådning
kunde sättas några ord ur företalet till hans
Rättsfilosofi: »Allt förnuftigt är verkligt och
allt verkligt är förnuftigt». Vad menas där
med förnuftigt och vad menas där med
verkligt? — Inte kan varje enskilt objekt i
naturen härledas såsom »förnuftigt»? En
ironiker som ville öva kritik kunde få infallet
att be Hegel vara vänlig deducera hans
pennskaft för honom — utpeka det ställe där
det framginge ur världsförnuftet. Ett grand
irriterad skulle Hegel utan tvivel med ett
nedlåtande leende svara genom en motfråga:
förtjänar då ett dylikt enskilt naturföremål
det »emfatiska» namnet »något verkligt»?
Full verklighet ansåge han icke det enskilda
objektet besitta. Ty vilket som helst annat
exemplar av samma släkte kunde ersätta
det. Verkligt i bemärkelsen sant varande är
endast tingens väsen. Resten måste räknas
till det fenomenella, den blotta företeelsen.
Annorlunda när vi vända oss till
människan. Hon är mer än det enskilda exemplaret
av släktet människa. De individuella dragen
hos henne måste hänföras till det som
väsens-artat utmärker den enskilda människan ■—
nämligen till personligheten. Därför beträda
vi, menar Hegel, först med människan det
individuellt verkligas sfär. Strängt taget gäller
dock detta enligt honom först om människan
i historien eller rättare om det historiska
skeendets värld.
Tolka vi yttrandet »allt förnuftigt är
verkligt och allt verkligt är förnuftigt» i ljuset
av vad nu utvecklats, kommer Hegel att stå
i skarp motsättning till upplysningstidens
filosofi och vetenskap. Det skedets människor
28—Ord och Bild, 52:11 årg.
433
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
