Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sanning, makt och världsfred. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sanning, makt och världsfred
mänsklighetens hela historia ingenting annat
än en strid om denna världens goda mellan
de olika klasserna, mellan de härskande och
de behärskade, mellan de besittande och de
övriga som endast och allenast förfoga över
sin arbetskraft. Och vad vi kalla religion,
filosofi, världsåskådning hör till den
ideologiska överbyggnaden vid dessa
motsättningar. Med andra ord allt dylikt är
egentligen blott medel för målet, kampmedel i
klassernas strid om makten. Det visar oss
kanske allra tydligast just vår egen tid, och
det gäller inte bara om marxismens
världsåskådning utan även om nationalsocialismens
och fascismens.
De moderna ideologiernas karaktär av
kampmedel röjer sig bland annat däri att
deras målsmän av sina anhängare kräva en
tro, ja, en blind tro på ifrågavarande
världsåskådningar. Sådana ideologier stå från en
sida sett närmare religionen än filosofien.
Deras representanter övertyga icke med skäl
och grunder. De övertala med lidelsens patos
eller nödga genom medel som kyrkorna
skapat, genom akt och bann. I bakgrunden reser
sig även hotfullt det moderniserade bålet.
Men en olikhet ligger däri att denna religion
icke får vara självändamål utan står som
medel i politikens tjänst och användes för
dess syften. Dess rike är av denna världen.
Den är en machiavellistisk religion.
Marx utgick som nämnts från Hegel. Men
han skilde sig från denne framför allt i en
punkt. Hegel är filosof, Marx är agitator.
Hegel ser tillbaka på historien som något
förflutet. Den är i viss mening avslutad,
menar han. Just därför tar här filosofens
ämbetsgärning vid. Denne betraktar den
avslutade historien, tolkar den, visar vilket mål
den strävat hän emot enligt immanenta
lagar. Minervas uggla börjar ej sitt värv,
förrän skymningen inträder. -—• Marx åter
riktar blicken mot framtiden. Historien slutar
då i stället med framtidens klasslösa
samhälle som kommer, som först skall skapas. För
honom är filosofen icke skärskddaren av en
färdig värld utan danaren av en framtida.
Filosofen arbetar på att frigöra de krafter
som leda till revolutionen. Tänkandet
underordnas därvid handlandet. — Denna
uppfattning har inte bara Marx. Vi möta den städse
på nytt i våra dar. Man kan här erinra om
en tänkare som står ytterst på den motsatta
sidan, nämligen Nietzsche. Han vill också
filosofera med hammaren. Bredvid Nietzsche
kunna vi ställa fascismens och
nationalsocialismens andliga fäder, exempelvis en
Sorel. En omisskännlig frändskap förbinder
dem.
Hegelianismen, pragmatismen och Nietzsches
maktlära.
Gemensamt för alla dessa män är tillika
en pragmatistisk uppfattning av sanningen,
av vetenskapen, av filosofien. Pragmatismen
förknippar ju sanning och nytta med varandra.
Teorier, tankar och övertygelser anses för
sanna, såvida de äro nyttiga, såvida de visa
sig fruktbara för livet. — Den moderna
pragmatismen är av amerikansk-engelsk
upprinnelse. Dess upphovsmän voro övertygade
anhängare av den demokratiska idén. Men
genom en egendomlig ändamålens heterogoni,
en historisk syftemålsförskjutning har denna
pragmatism först nu utvecklats till full
konsekvens i de bolsjevistiska och fascistiska
strömningarna. Där har verkligen gjorts
allvar av ledmotivet att idén eller övertygelsen,
den så kallade »sanningen» uteslutande äro
medel i det praktiska livet, framför allt i
politiken — verksamma vapen i politikerns
hand. Tanken och övertygelsen skall däremot
icke prövas med hänsyn till något slags
»objektiv sanning», som enligt dessa läror
alls icke ges.
Men vetenskaperna och filosofien vilja just
lära känna den objektiva sanningen —
sanningen för dess egen skull, icke för dess
nyttighets skull. Sanning är ett mål, icke
något medel eller verktyg. -— Det är
grundövertygelsen hos varje äkta tänkare som icke
låtit bedöva och berusa sig av tidens
strömningar. Varje företrädare för vetenskapen,
för filosofien är en tjänare åt sanningen och
uteslutande åt den. Därför kan filosofen icke
göra någon större orätt, än när han — glömsk
av sin livsuppgift — träder i den ena eller
andra politiserande tidsriktningens tjänst.
Sammanhanget mellan de nu berörda
riktningarna har icke förut beaktats. Tendenserna
ha ej heller på en gång gjort sig tydligare
gällande utan blott så småningom. Mellan
hegelianismens utveckling, Nietzsches
missförstådda maktlära och pragmatismens
frammarsch finns där emellertid många lönliga
förbindelsestråk. I det sista halvseklets
andliga atmosfär ha alla tre varit olycksbådande
meteorologiska företeelser, förebud till de
förintelsestormar som i två omgångar dragit
fram över jorden, särskilt över vår egen världs-
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
