Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Pseudonymen Hilja Kahila. Några drag ur Arvid Järnefelts liv 1916—23. Av Erkki Vala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pseudonymen H i Ij a K a h i l a
Några drag ur Arvid Järnefelts liv iqi6—2j
Av Erkki V ala
^j_r 1916, mitt under
världskrigets raseri, fick Finlands folk en ny
författare, vars identitet länge förblev okänd.
Det var Hilja Kahila. Hennes roman »De
lyckliga» var genomträngd av en ljus etisk
livsuppfattning, och den förkunnade
kroppens och själens renhet med en konstnärlig
färdighet och mogen övertygelse, som gjorde
ett starkt intryck särskilt på den finska
ungdomen. »De lyckliga» var bredvid F. E.
Sillanpääs debutbok den mest
uppmärksammade i krigstidens finska litteratur.
Numera vet vi att Arvid Järnefelt,
sekelskiftets mycket omdebatterade finska
författare och en av Leo Tolstois mest
kända lärjungar, dolde sig bakom
pseudonymen.
Vad hade förmått Arvid Järnefelt att söka
skydd bakom denna kvinnliga signatur och
avstå från att framträda under eget namn?
Denna fråga ställde jag till författaren själv
sju år efter »De lyckligas» publicering.
Arvid Järnefelts svar var belysande för
honom: jag använde pseudonym för att
också de, som hyste fördom mot mitt namn,
skulle lyssna till mig. Kritikerna hade
»ingärdat» mig så noga att jag var tvungen att
skriva under signatur. Det var betecknande
för Arvid Järnefelts världsåskådning att han
särskilt innerligt önskade tala till dem vars
tankar stod i motsats till hans egna. Här
följde han Kristi rättesnöre: »Icke de
helbrägda, utan de sjuka behöva bot.» Han
kände den tiden en sällsynt tilltro till ordets
kraft och till diktarens apostlagärning.
Snart visade emellertid de stora
världspolitiska händelserna hur svag individens
stämma var mitt i kaos. I ett av Arvid
Järnefelts brev av 1917 hör vi ett eko av
tvivlets röst. Till sin dotter i Helsingfors
skriver han bl. a. följande:
Och under tiden har här till och med varit
revolution! Och vad kommer ytterligare att ske, om
utvecklingen går i samma spår som i Frankrike 1789? Den
nuvarande regeringen är girondister, när kommer
jakobinerna? Hela framtiden beror på om
människornas motvilja för blodsutgjutelse vuxit sig starkare
sedan 1789. Fastän den finnes hos de bildade, så är
det sorgligt att frågan ej rör dessa, utan dem som vi
ej givit av vår bildning: har »deras» motvilja mot
blodsutgjutelse vuxit? Om inte, kommer säkert allt
att upprepa sig. Och särskilt skrämmande är, att
blodshämnden kommer att drabba folkgrupper som
bära skuld till och understöder kriget, och det är
inte få som då kommer att mista huvudet.
Lusten att bekämpa blodsutgjutelse
revolutionsåret 1917 förmådde Arvid Järnefelt
att bli predikant. Han kände att han aldrig
skulle få samvetsfrid om han inte i rätt tid
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
