Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hur Nietzsche började. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur Nietzsche började
Av Mei k er Johnsson
Del som i politiken börjar med fruktan
slutar vanligen med dårskap.
Coleridge.
____’ V 1ETZSCHE beklagade senare, att
han fördärvat debuten för sig, emedan han
inte haft mod att uttrycka sina egna tankar
på sitt eget språk. Det alltför flytande och
ordrika föredraget, de schopenhauerska
formlerna och anknytningen till Wagners
musikdrama försvårar onekligen tillträdet
till hans egen tankevärld, som ännu bara
skymtar i dimmiga konturer. Några av de
egenskaper, som Nietzsches filosofi, trots
alla förvandlingar och nyformuleringar,
skulle bibehålla ända till slutet, framträder
likväl redan i förstlingsverket Tragediens
födelse ur musikens anda (1872). Det inre
sammanhanget i hans oroliga utveckling är
i själva verket så stort, att allt förblir sig
ganska likt, och fast positionerna växlar
ändras problemställningarna knappast alls.
Men vidare är beroendet av Schopenhauer
och Wagner så starkt, att det även rent
sakligt blir mindre över för Nietzsches »egna»
tankar än vad han i det åsyftade uttalandet
från 1886 (Försök till en självkritik) var
benägen att själv antaga.
Som tänkare har Nietzsche utgått från
Schopenhauer, som han under många år
omfattade med obegränsat förtroende och
lyssnade till »liksom sonen, som fadern
undervisar». Schopenhauer, som enligt sin
egen uppfattning var Kants verkliga
tronarvinge, skiljer mellan världen som vilja
och föreställning. För oss existerar bara den
senare: Världen består blott som vår
föreställning, livet skiljer sig inte principiellt
från drömmen, tillvaron är overklig och
drömlik. En omedelbar slutsats härav blir
att denna värld inte är den sanna och
egentliga verkligheten, som blott förråder sig i
viljan. Intellektet är principiellt viljans
tjänare men blir likväl fritt och oberoende i
samma ögonblick som det genomskådar sig
självt. De fyra stadierna av sann kunskap
är i uppåtstigande ordning vetenskap, konst,
religion, filosofi. De är tillika livsfientliga
makter, och på varje högre stadium är den
livsfientliga tendensen starkare. Den
fortskridande processen av kunskap om
världen är tillika den fortskridande processen
av befrielse från världen. Denna tanke om
den absoluta viljeförnekelsen innehåller en
ohållbar paradox. Vad Schopenhauer
beskriver såsom viljeförnekelse är i själva
verket endast övergången till en annan form
av liv. Häri ligger ett av de logiska motiv,
som har drivit Nietzsche utöver
Schopenhauer.
Det är också här som Wagners inflytande
griper in. Wagner bekände sig visserligen
till Schopenhauer —- som inte kunde
fördraga hans musik — men man bör inte
glömma, att han dessförinnan hade stått i
personlig förbindelse med den revolutionära
hegelianismen under 40-talet och att han
aldrig förnekade detta förflutna. Wagner
omformade också snart Schopenhauers
pessimistiska filosofi efter sina reformatoriska
planer, och det är dessa som bestämmer
Nietzsches vilja att inverka på framtiden.
T}’ även om Wagner var djupt övertygad
om den nuvarande världens uselhet och
förfall, trodde han likväl på mänsklighetens
regeneration och förbättring genom
konsten, närmare bestämt kanske hans eget
musikdrama, som återigen går tillbaka på
den grekiska tragedien. »I tragedien
återfann greken sig själv och helt visst den äd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
