Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hur Nietzsche började. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Melker Johnsson
konstnärligt förmedlande värld (Mittelwelt),
beslöjades i varje fall och försvann ur åsynen.. För
att kunna leva måste grekerna, ur den djupaste
nöd, skapa dessa gudar . . .
Detta är Nietzsches vision av tillvaron,
nämligen av något farligt, grymt och
upprörande; livet är »fruktansvärt» och
»förskräckligt». Han ser i lidandet det djupaste
i världen, och ungdomsfilosofien svarar
därför mera till hans natur än den senare
omvärderingen av alla värden, där han
»skådar idealet med sina brister». Den visar
också, hur nära hans ursprungliga
upplevelse egentligen kommer Schopenhauer och
Wagner. Nietzsches ungdomsvän Deussen
har kallat Schopenhauer -philosophiis
christi-anissimus, en träffande beteckning så till
vida att Schopenhauer beskriver
människans synd och skuld och hur hon skall
bli fri därifrån. Samma konflikt är
huvudmotivet i Wagners alla musikdramer från
Den flygande holländaren till Parsifal. Även
Nietzsche har i grund och botten denna
känsloinställning. Man kan förklara de
många skräckmålningarna av tillvaron
genom att hänvisa till ett starkt
sanningsbehov. Men han frossar samtidigt i
beskrivningarna av »denna världens skuld,
orättvisa, motsägelse, lidande» på ett sätt som
förråder en ursprungligen kristlig
sensibilitet. Nietzsche såg senare själv som sin
viktigaste uppgift att befria människorna från
alla skuldkänslor. Tillvarons förfärlighet är
hans grundupplevelse, utgångspunkten för
hela hans filosofi, och så avslöjas vad hans
»stora ja till livet» betyder — det är i
högsta grad trots allt.
Vi får emellertid tre olika lösningar på det
gemensamma problemet. Tyngdpunkten
förskjutes hos Schopenhauers båda
efterföljare från den fjärde till den tredje boken
i Världen som vilja och föreställning, från
etiken till estetiken. Enligt Wagners
grundtanke skall mänskligheten inte längre
förlösas genom viljeförnekelsen utan genom
konsten, varpå den sanna kulturen måste
bygga enligt grekernas upphöjda förebild.
Den unge Nietzsche gör denna idé till sin
men drar härav slutsatser mot sanningen
och moralen, humaniteten och
kristendomen, som inte förekommer hos mästaren
och som snart skiljer deras vägar åt. Det
är lämpligt att taga var och en av dessa
punkter för sig.
Den viktigaste satsen i Tragediens födelse
säger, att endast konsten kan rädda livet:
»ty blott såsom estetiskt fenomen är tillvaron
och världen evigt rättfärdigad». Konstens
livsbevarande illusioner gör det möjligt för
oss att uthärda tillvaron. Författaren vill
med ordet illusion understryka, att konst
inte är sanning; smärtan »har ljugits
ut ur naturens drag». En senare kommentar
understryker ytterligare denna lära om
konsten såsom sken — och från
sanningssynpunkt lögn och bedrägeri —: »Tragediens
födelse tror på konsten mot bakgrunden av
en annan tro: att det inte är möjligt att leva
med sanningen: att viljan till sanning redan
är ett symptom på urartning ...»
Tragediens födelse hävdar i själva verket, att
nedåtkurvan i den antika kulturen börjar
med Sokrates, förnuftets representant mot
den oreflekterade instinkten, och kritiken
av honom är ur denna synpunkt verkligen
»den viktigaste delen i boken». Sokrates
blir anfadern för hela den moderna bildning,
som författaren hatar. Nietzsches lärjunge
Ludwig Klages, som anser att
mänsklighetens dekadens började långt tidigare,
har funnit avskräckande spår av »andens»
kamp mot »själen» redan hos Homeros
omkring år iooo före Kristus. Han erkänner
dock den ännu äldre pelasgiska kulturen,
som vi praktiskt taget inte vet något om,
men det existerar givetvis ingen gräns bakåt
för den som vill nå den lyckliga guldålder,
då människorna ännu voro ofördärvade av
förnuft och tänkande. Nietzsche var en av
de första, som radikalt värderade om den
grekiska filosofien. De glansfulla
höjdpunkterna är inte längre Sokrates och Pla-
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
