Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hur Nietzsche började. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Melker Johnsson
knyter sedan direkt till den moderna tiden.
Det är tydligt, att han tolkar hela antiken
efter sin uppfattning av Wagners
musikdrama ■—• en uppfattning, som dessutom i
vissa avseenden var felaktig. Man kan här
åberopa hans eget ord: »Mitt sätt att
berätta historia är egentligen att berätta
egna upplevelser med anledning av
förgångna tider och människor.» Det vi
brukar förknippa med grekisk kultur,
måttfullhet och klarhet, förnuft och humanitet
plånas i varje fall ut från den bild, som
Nietzsche ger oss. Han går direkt till den
halvbarbariska förhistoriska tiden och söker
där en kraft, som nutiden saknar. Men
Dionysos är inte bara vitalitet utan också
grymhet och förintelse, och de inhumana
konsekvenserna tages med i räkningen. Allt detta
framträder ännu tydligare i de bevarade
förstudierna till en aldrig fullbordad men
stort planerad bok om det antika Grekland.
Homers Wettkampf (1872) börjar med
förklaringen, att människan är »helt och
hållet natur». Man kunde här tala om en
naturalistisk klassicism. Nietzsche förnekar,
att människans värld i något avseende
skiljer sig från naturens. Han måste från denna
utgångspunkt sätta kroppen över själen och
bekämpa platonismen, som räknar med
strävandet från det lägre till det högre,
från människan till idealet. Men allt beror
ju på vad som menas med natur, och det
visar sig snart, att det naturliga även eller
framför allt är det hårda och grymma.
Nietzsche förklarar i själva verket, att
människans »fruktansvärda och såsom
omänskliga betraktade egenskaper kanske rent av
utgöra den fruktbara mark, varur ensamt
all humanitet, i känslor, handlingar och
verk, kan växa fram». Den naturliga
människan är alltså »omänsklig».
Uttryckssättet är paradoxalt. Men Nietzsche står
för rätt många av konsekvenserna.
»Grekerna, de humanaste människorna i den
gamla tiden» hade »ett drag av grymhet,
av tigerartad förintelselust», de obarm-
härtigaste yttringarna av hat var för dem
»en allvarlig nödvändighet» och »segerns
grymhet» livsglädjens »höjdpunkt».
Fortsättningen utlägger, att grekernas tillvaro
var en oavbruten kamp, där segern
hemfördes av den starkaste och hänsynslösaste.
Nietzsche begagnar ännu inte uttrycket
vilja till makt, men en del av
ungdomsfilosofien pekar mot det slutliga målet.
Det gäller i synnerhet förhärligandet av
den agonala livsinställningen hos
grekerna. Tävlingsstriden (agon, Wettkampf)
var »den ädlaste hellenska grundtanken».
Författaren skiljer visserligen i anslutning
till Hesiodos mellan en god och en ond
Fris; den förre eggar genom »svartsjuka,
agg, avund» människorna till handling,
den senare vill också förinta motståndaren.
Men man kan trots denna distinktion inte
säga, att Nietzsche sätter de nödvändiga
skrankorna för tävlingsstriden. Den förra
delen av föredraget visar, att han varken
vill försaka »segerns grymhet» eller »den
tigerartade förintelselusten», och vi skall
snart finna flera exempel härpå.
Agon säger emellertid bättre än Dionysos,
vad Nietzsche sökte hos grekerna. Agon är
striden upphöjd till princip. Vi kommer
därmed närmare grundvalen i Heraklits
filosofi, vari Nietzsche alltid såg en
motsvarighet till sin egen. Ecce homo, som för
sista gången nämner Dionysos, framhåller
eftertryckligt släktskapen mellan denna
gudomlighet och den vise från Efesos och
tillfogar: »Bejakandet av undergången och
förintandet, det avgörande i en dionysisk
filosofi, jasägandet till motsatsen och
kriget, vardandet, med radikalt avböjande av
begreppet ’vara’ — däri måste jag under
alla omständigheter erkänna det med mig
mest besläktade, som hittills har tänkts.»
Dionysos betydde i Tragediens födelse även
livshängivenhet, individens utplånande och
uppgående i allnaturen, men den
destruktiva tendensen, som framträdde redan då,
har nu tagit överhanden. Nietzsche vann
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
