Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hur Nietzsche började. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur Nietzsche började
ingen försoning med naturen. Det sista
avsnittet i ungdomsboken ser för övrigt
med djup självkännedom i individen
»dissonansen som tager mänsklig gestalt». Men
författaren medger senare själv, att hans
gud Dionysos hörde till de »stora tvetydiga»
och att hela Tragediens födelse dock var
»mera rök än brand». Uppsatsen om
tävlingsstriden är den vida klarare inledningen
till hans tankevärld.
Föreläsningarna Över våra
bildningsanstalters framtid, där fantasteriet — för att
tala med Schiller — nog är större än
idealiteten, ger en ganska konkret föreställning
om de lärdomar, som Nietzsche ville dra
av kriget. Han hade ju varit några veckor
ute i ett krig och hade aldrig något emot
att påminna därom. Vad som här säges om
den tyske studenten efter befrielsekriget
mot Napoleon har också tillämpning på
honom själv: »Han kunde på slagfälten
lära, vad han minst av allt fick lära sig i
den ’akademiska frihetens’ sfär: att man
behöver stora ledare och att all bildning
börjar med lydnad. Och mitt under
segerjublet, vid tanken på sitt befriade
fädernesland hade han lovat sig själv att förbli
tysk. Tysk! Nu lärde han sig förstå Tacitus,
nu begrep han Kants kategoriska
imperativ, nu blev han hänförd över Karl Maria
von Webers sång till lyran och svärdet.
Filosofiens, konstens, ja, antikens portar
öppnades för honom — ...» Detta
uttalande med sin nationalism och
frihetsfientlighet är från slutet av mars 1872, och även
om Nietzsche sedan kritiserar 1871 års
segrare, förblir kriget hos honom alltjämt
den förebildliga kraften i historien.
Han hämtar härvid de filosofiska
argumenten från Heraklit, som behandlas i
föreläsningarna över Filosofien i grekernas
tragiska tidsålder (1873). Det heter här, att
endast den starke förmår uthärda
Hera-klits lära om den aldrig upphörande
striden mellan motsatserna. Men »just denna
strid uppenbarar den eviga rättvisan». Rätt
har den tillfällige segraren, rättvist är det
som i varje ögonblick framgår ur striden.
Nietzsche omtolkar emellertid då Heraklit,
som visserligen sade, att striden var »alla
tings fader» men också visade, att »det från
vartannat strävande förenar sig och av det
motsatta uppstår den skönaste harmoni».
Efterföljaren låter harmonien uppgå i
striden, som inte har något ändamål utom den
enes tillfälliga seger. Striden absolutifieras.
Vi skall ytterligare framhålla några
politiska konsekvenser av denna filosofi.
Nietzsches demokratiförakt får
tillspetsade uttryck redan i fragmentet om Den
grekiska staten (1871). Han säger här, att
de moderna föreställningarna om
»människans värdighet» och »arbetets värdighet»
bara är fraser för att dölja ett obehagligt
faktum: slaveriet såsom en nödvändig
betingelse för varje kultur. Slaveriet kan inte
skiljas från staten. Båda framgår ur kriget.
»Våldet skapar först rätt, och det finns
ingen rätt, som inte i sitt fundament är
förmätenhet, usurpation, våldsdåd.» Det
egendomliga är, att människorna med
hänförelse underordnar sig staten, som
berövar dem både friheten och lyckan:
Man skulle dock tro, att ett väsen, som
genomskådar statens uppkomst, hädanefter skall söka
sin räddning genom att fylld av bävan
avlägsna sig från den; och var kan man inte se
spåren efter dess uppkomst, ödelagda länder,
förstörda städer, förvildade menniskor, förtärande
folkhat! Staten, som födss i skam, som för de
flesta människor är en outtömlig källa till mödor,
som under ofta återkommande perioder är
människosläktets förtärande fackla — och likväl har
en klang, varvid vi glömma oss själva, ett
fältrop, som har eldat till otaliga i sanning heroiski
handlingar, det högsta och kanske msst
vördnadsvärda för den blinda och egoistiska missans
dyrkan, som blott i statslivets största ögonblick har
storhetens sällsamma uttryck på sitt anlete!
Baeumler har tydligen rätt i att
Nietzsches tankar »hade kunnat taga vägen till
staten». Det heter emellertid i fortsättningen,
att staten endast hör till ds »nödvändiga
hjälpmekanismerna» för att frambringa ge-
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
