Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hur Nietzsche började. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Melker Johnsson
niet. Närmast kommer här det militära
geniet, »den ursprunglige statsgrundaren»,
i fråga. Kriget uppdelar omedelbart den
kaotiska massan i militära kaster, och
sedan kommer hela det militära samhällets
byggnad att resa sig »pyramidformigt» på
det bredast möjliga underlag av slavar.
Högst upp står ledaren, det militära geniet.
Man vågar nästan påstå, att Nietzsches
gamla greker inte hade blivit ovärdiga
medlemmar i det nationalsocialistiska partiet.
Han tillämpar för övrigt sina tankar även
på det moderna samhället. Det finns
stater av två typer. Den ena är grundad på
»fruktan för krigsdemonen», den andra ser
i kriget en ständig eggelse till förnyade
ansträngningar. Den förra är en skyddsanstalt
för egoistiska enskilda, där massan eller
dess representanter bestämmer över krig
och fred, den senare ledes däremot av
»enskilda makthavare». De farligaste
motståndarna till denna ideala krigsstat är den
moderna nationalitetsrörelsen och den
allmänna rösträtten. Nietzsche ger inte några
skäl för den i våra ögon
verklighetsfrämmande uppfattningen, att nationalism
innebär krigsovillighet; demokrati,
nationalism och pacifism sammanfaller för honom.
Den teoretiska grunden för alla dessa
rörelser är emellertid den »liberal-optimistiska
världsåskådningen», som har sina rötter i
den franska upplysningen och revolutionen,
»det vill säga i en fullständigt ogermansk,
äkta romanskt ytlig och ometafysisk
filosofi». Denna understödes numera av
»internationella penningdyrkare utan något
fosterland», som »genom sin naturliga brist
på statlig instinkt ha lärt sig att missbruka
politiken som medel för börsaffärer och
staten och samhället som apparater för att
berika sig själva». Det är en hel del, som
pekar framåt i dessa uttalanden.
Sammanställningen demokrati och kapitalism heter i
våra dagar plutokrati. Men skiljelinjen —
i förhållande till vad man skulle kunna kalla
den ideella nationalsocialismen — är och
förblir förnekandet av
nationalitetsprincipen och folksamhörigheten.
Man kommer ändå inte ifrån, att
Nietzsche bekämpade det samtida, enade
bis-marckska riket. Vi behöver bara omnämna
två motiv härtill. Ett är det nämnda, den
demokratiska strömningen, som går emot
hans dyrkan av den stora människan. Ett
annat är den nya statens brist på sann
kultur. Man brukar som belägg för
Nietzsches uppfattning i detta senare hänseende
citera de inledande satserna i den första
otidsenliga betraktelsen, stridsskriften mot
David Strauss från år 1873:
Men av alla dåliga följder, som det sista med
Frankrike förda kriget drager med sig är kanske
den värsta en vitt utbredd, ja, allmän villfarelse:
villfarelsen hos den allmänna opinionen och hos
alla som tycka offentligt, att även den tyska
kulturen har segrat i denna strid . . . Denna
villfarelse är högst fördärvlig: inte precis emedan det
är en villfarelse — ty det finns även de mest
hälsosamma och välsignelserika villfarelser — utan
emedan den är i stånd att förvandla vår seger
i ett fullständigt nederlag: i den tyska andens
nederlag, ja, utplånande till förmån för det »tyska
riket».
Här framträder första gången den antites
mellan »riket» och »kulturen», som
alltsedan är genomgående. På denna grundval
har den ännu förhärskande uppfattningen
av Nietzsche såsom kulturfilosof byggts
upp. Han får företräda kulturen mot staten.
Själva ordet kultur har genom honom för
många fått en ny glans och nästan magisk
dragningskraft, så att man följer honom
utan att närmare reflektera över vad som
då ligger i detta uttryck. Exempelvis den
tyske historikern Otto Westphal säger i ett
intressant arbete om Bismarcks fiender,
att de anförda meningarna inleder »en ny
situation i Tysklands andliga liv», »andens»
och särskilt »konstnärssjälens» opposition
mot riket. Man kan invända, att Nietzsche
från början inte förnekade politiken fast
hans kulturbegrepp även då var estetiskt
färgat. Beviset föreligger i alla de skrifter,
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
