- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
489

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Diktaren och hans instrument. En Hjalmar Gullberg-studie. Av Lennart Göthberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Diktaren och hans instrument

Jag hejdar mig och tänker:
står jag i hörnet kvar?
Rödaktigt lyktsken blänker
på frusen trottoar.
Mitt öra blåsten piskar
med kalla gisselslag.
Men djupt i mig det viskar:
ett barn är fött i dag!

Din vinternatt som kuvats
av frosten och låg stum,
o ande, har förljuvats
av evangelium!
Snart skingrar morgonglöden
allt mörker kring ditt jag.
Förgänglig är blott döden.
Ett barn är fött i dag!

Vi känner igen situationen: en frusen
trottoar i grå belysning, en värld, där till och med
sädesfälten har mist sin friska färg och synes
diktaren tunga och grå, blåsten som med
kalla gisselslag piskar hans ansikte, frosten
som har kuvat honom och gjort honom stum.
I en sådan värld möter han Kristus. Det har
kommit in i hans diktning något av den
andakt som är så karakteristisk för religionens
modersmål: bönen. Mer än en gång får man
vid studiet av Gullbergs religiöst inspirerade
diktning i tankarna Henri Bremonds
sammanställande av poésie et prière. Det strömmar
en egenartad kraft ur denna upplevelse, som
kan få Gullbergs dikt att forma sig till
sådana uttryck som »förgänglig är blott
döden» eller det andra: »Snart skingrar
morgonglöden allt mörker kring ditt jag.» Han har
sannerligen rätt att vara förbryllad inför
upplevelsen av bara ett litet barn som kunnat
åstadkomma ett sådant jordskalv i hans inre.
Men även när Kristusgestalten inte längre
omstrålas av barnets gloria, fortsätter den
att utöva sitt inflytande på honom.
Analysen av detta förhållande hör dock hemma i
ett annat sammanhang.

Denna Hjalmar Gullbergs upplevelse av
den poetiska inspirationens tudelning kunde
dokumenteras genom ett långt större antal
dikter. Av den systematisering, som här
varit nödvändig, kunde man frestas att tro att
den kan ses kronologiskt. Detta är fel. Det
gäller nämligen här en ständig växelverkan.
Diktaren må höja sig från underjorden upp
till det gudomligas sfärer. Så finner han, att
inte heller här kan dikten ständigt leva. Han
måste åter förnya kontakten med jorden och
dess safter, om han inte vill förgås av idel
andlighet, bli kanske ett helgon men inte
längre diktare. Detta är det som orsakar hans
karakteristikon framför andra: oron.

En främlings andedräkt
kan jag i rummet känna.
Lycksaligt och förskräckt
jag griper bok och penna.
Gör kort min väntans kval!
Låt mig befinnas värdig!
Ge order, principal!
Diktera! Jag är färdig.

Sådan är diktarens situation vem hans herre
än må vara, demonisk eller gudomlig till sin
natur. I denna dikt är det inte fråga om annat
än det ögonblick, när en människa utblottat
sig på allt och väntar att sången inifrån skall
börja att genomglödga henne — oberoende
av hurudan denna sång är.

Man förstår att denna situation måste bli
ett problem, isynnerhet när den konfronteras
med kristendomen. Racine — Hjalmar
Gullberg har översatt den dikt, där denne klagar
över motsägelserna han kan finna inom sig
— kunde inte lösa problemet. När han blev
kristen slog han sönder sitt instrument,
beklagade att han skrivit sina dramer och
diktade på sin höjd psalmer. Så har i Sverige
också Sven Lidman gjort. Å andra sidan har
exempelvis Bertil Malmberg efter sin
omvändelse gått samma väg som Hjalmar Gullberg.
Någon klar lösning på problemet framgår
visserligen inte ur Gullbergs diktning. Men
man anar, att han är på väg att finna en
syntes. I Att övervinna världen tecknar han
i en dikt makternas bild sålunda:

Han är ej ond, ej heller god;
han är en eld, ett brus, en flod.
Snart i hans stormvind sjunger jag
och virvlar i hans vattendrag
och brinner i hans morgonglöd
fjärran.

Men hemma bär ni ut mig död.

Om man med gudsbild menar bilden av den
makt, man känner sig stå i yttersta
beroendeförhållande till, så är det mycket troligt, att
detta är diktaren Hjalmar Gullbergs
gudsbild. Det kommer stunder, när han som
diktare är tvungen att ge sig hän åt en
melodiernas blinda makt, som står utanför alla
moraliska eller religiösa värderingar, som
varken är ond eller god men snarare kan liknas
vid ett brus, en flod, en eld eller en
stormvind. Inför den upplevelsen lever han inte
längre som människa. Han är nu medium,
och det som lever är sången.

3-

Visserligen finns det i den poetiska
inspirationens eget väsen en dubbelhet. Sången födes

489

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0541.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free