Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Diktaren och hans instrument. En Hjalmar Gullberg-studie. Av Lennart Göthberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaren o c li hans instrument
ett hemligt instrument, som äger förmågan
att förvandla den till sång. Hjalmar
Gullberg talar om att detta skett. Men hur det
skett, kan vi bara ana oss till. Tydligen menar
han, att den djupaste upplevelsen av den
poetiska inspirationen är en akt, som ligger
mycket nära det religiöst mystiska
försjunkandet i gudomen — detta som han så
mästerligt skildrat i dikten om Bernhard av
Clairvaux. Man anar, att denna upplevelse för
honom är av mer eller mindre musikalisk
art. Hans inre vibrerar med i en serie
sammansatta ord- och tonklanger, som han på
sin höjd kan fånga en avglans av i diktens
melodi eller låt. När det gäller denna rent
estetiska upplevelse, är Hjalmar Gullberg
en utpräglad romantiker. »Vad njuter man
i detta tillstånd?» frågar sig Rousseau. »Inte
av något yttre liv, bara av sig själv och sin
egen tillvaro: så länge denna stämning varar,
är man sig själv nog, alldeles som Gud.»
Det avgörande ögonblicket är inte över,
förrän Hjalmar Gullberg börjat försona sig
med det, som möter honom i diktens värld:
Darrande in i märgen
som skogens villebråd,
slutar jag i bergen
en tid av uppskov och nåd.
Ljuvligt smakar en källas
dryck efter dagens mil.
Ljuvare är att fällas
av den store jägarens pil!
Såret, som bränner i hans inre, uppleves inte
längre som smärta utan som lust. Hur djup
denna smärta är, vilket pris han skall få
betala för sin diktning, är han medveten om,
men han gör ändå sitt val och låter orden
forma sig till en hymn till det poetiska
skapandet.
4-
»Vet du vad det kostar mig att uppträda?
Vet du, vad det kostar? Å nej, det kan du
inte veta — det kan ingen veta — mer än
den som betalar.» Så låter Hjalmar Bergman
sitt alter ego, clownen Jac, tala. Hjalmar
Gullberg skulle kunna göra dessa ord till
sina egna. Ty redan från allra första början
är han medveten om det allt annat än
avundsvärda tillstånd, som är diktandets bakgrund.
Din plats är långt efter de första, som gå
i fanornas närhet, där vägen är fri.
En menig i ledet, ett nummer, en grå
soldat skall du bli,
heter det i den förut citerade dikt, som
inleder hans första diktsamling. Redan i det före-
gående har vi mött det som här klart utsäges:
att diktaren måste stå vid sidan av livet och
uppleva det först i andra hand. Den grå
soldaten får inte själv bestämma, vad han skall
göra. Även diktaren får för sin dikts skull
offra självbestämmanderätten, bli ett
nummer, gå under som människa.
På några rader har Hjalmar Gullberg
pressat samman ett uttryck för vad det är, som
kommer dikten att födas inom honom:
Hans klena spik bröts av, när han med kraft
i verklighetens mur försökte slå den.
Då sipprade ur spiken magisk saft.
Nu kokar vår poet sin soppa på den.
Man lägger märke till den tragikomiska effekt,
som denna strof vill utlösa. Om man ser
närmare efter, skall man finna, att det
tragikomiska uttrycket i den gullbergska diktningen
fyller en alldeles speciell uppgift. Det händer
ibland, att ångesten når sin höjdpunkt utan
att förvandlas till stor dikt, och då kommer
den komiska bilden som den hygieniska
åtgärd, som befriar inbillningskraften från
hämningar och låter den börja arbeta på nytt.
Det gäller bara för läsaren att bryta sig
igenom det yttre höljet och uppleva den
smärtsamma situation, som döljer sig där bakom.
Ty så förlamande kan de negativa känslorna
bli, att den poetiska inspirationen inte utan
vidare vill börja arbeta. Det litet raljanta
uttrycket ger en kontrastverkan på samma
gång som det ibland bildar övergången till
en djupborrande skildring. Tydligast lägger
man märke till detta i dikten Svårartat
olyckstillbud. Man ser i de första versraderna
tendensen att fly undan det pinsamma
ögonblicket.
Julikväll med fågelsång
vid en järnvägsövergång.
(Jag har från en tidningsspalt
hämtat sceneri och allt.)
Vallen är av blåklint full.
Efter denna upptakt är inbillningskraften
mogen att sätta sig i rörelse. Det sker med
våldsam kraft:
Plötsligt skriker en: »Omkull!
släng dig, Själ, på marken strax,
annars bryts du som ett ax
av det lok med röda bloss,
som har överraskat oss.
Över dig med eld och vrål
far ett svart skelett av stål.
Om du rör ett finger nu
sliter besten dig itu.»
Man må sluta ögonen och själv uppleva
situationen ■— om man står ut med det. En
psykisk chock, som sätter livslånga spår, brukar
491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
