Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Diktaren och hans instrument. En Hjalmar Gullberg-studie. Av Lennart Göthberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart
Göth berg
gör det även när det gäller dikterna om
Hjalmar Gullbergs syn på sig själv.
Jag mötte vänner i så många länder —
men varför blev man ensam under skyn?
Jag älskar det som flyr ur våra händer;
jag älskar det som doldes för vår syn.
Här ligger jag, en fånge mellan lakan,
och lyssnar i en mörklagd paviljong.
Jag älskar mörkret och jag älskar vakan;
jag älskar tystnaden som blir till-sång.
1 sjukhusparken hänger månens lykta;
det glittrar genom rullgardinens dok.
Nu lyssnar alla sorgsna och betryckta
till Höga visan ur naturens bok.
Den störste sångaren på denna jorden
har kommit för att skingra våra kval.
Jag hör musik och letar efter orden.
Sjung näktergal, min hemstads näktergal!
Från vilket paradis är stämman lånad,
som tränger in i rummet där jag bor?
Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.
Dig vill jag intill döden efterükna,
o sångare som vägrar att bli sedd!
De sökte fånga dig och står besvikna:
på villospår blev jägarskaran ledd.
Dig känner ingen — ingen utom träden
har sett om du är vacker eller ful.
Snart hörs i toppen trastens sommarkväden
— då tiger du som sjöng i låga skjul.
Lär mig att inför världen vara liten!
Vad gör det, att jag vandrar mot min höst,
att jag blir ensam, grå och väderbiten?
En majnatts melodi har sprängt mitt bröst!
O näktergal, jag var en gång din like —
nu är jag åter stum och sjunker matt
tillbaka i det anonymas rike . . .
Det skulle vara lätt att dö i natt.
Här har näktergalen blivit diktarens like. I
en annan dikt — Undinen i Att övervinna
världen — har det lekande vattenspelet i en
fontän någonstans i en park blivit symbolen
för det som djupast hör till diktarens väsen.
Där andra skulle ha skrivit naturlyrik,
förvandlar Hjalmar Gullberg verkligheten till
bilder för det, som skett med honom själv.
En stråle blod som leker i solskenet -— det
är dikten. Långt nere i okända djup har den
sitt ursprung. En gång fruktade Hjalmar
Gullberg denna kaotiska, dimmiga värld.
Nu gör han det inte längre. Han har lärt
känna diktens karaktär av avgrundsdjup å
ena sidan och leende, lekande harmoni å
den andra.
Om man lyssnar till nyanserna i den ut-
veckling, som ägt rum, skall man finna, att
situationen förändrat sig. Hjalmar Gullberg
har kommit till det stadium, där det inte
längre är det poetiska instrumentet,
inspirationen, makterna, som vill tvinga honom till
underkastelse. Han har underkastat sig, har
inte längre något att frukta. Rollerna är
ombytta. I stället för att behärskas, behärskar
han. Som herre över nya domäner växer en
alldeles ny känsla fram inom honom. Han
älskar sitt nya hemland — dikten ■— och
tolkar i några sublima rader sin kärlek därtill:
O ensamhet, vår andes hem på jorden!
Gränslösa ensamhet, vårt land, vårt land!
6.
Hjalmar Gullberg har aldrig menat, att
diktaren skulle fängslas av sångens makt och
offra allting däråt enbart för att sedan få
sitta i sitt elfenbenstorn och njuta av sin
sång. Han måste för diktens renhets skull
genomgå den process, som vi i det föregående
fått följa. I sin första diktsamling tänker
Hjalmar Gullberg uteslutande på denna
luftring. Alldeles naturligt! Ty han vet ännu
inte, om han är diktare. Men när han väl
kommit till klart medvetande om detta,
förstår han också, att det finns människor som
skall lyssna till hans sång. Frågan om hans
uppgift som diktare börjar intressera honom.
När vi första gången möter tanken på
poetens uppgift sker det i samband med några
reflexioner över den poetiska stilen. Hjalmar
Gullberg har redan utbildat detta, som i den
litterära analysen av hans diktning fått
namnet »den lägre strängens teknik»:
En bekant gammal psalmvers som alla känner till
eller texten till en schlager som alla känner till:
se där någonting att lära av,
när det gäller att göra sig förstådd med poesi.
Detta är hans svar på frågan hur han vill
dikta. Han kan inte heller komma undan
frågan varför han vill göra det. Om man
gjorde så, menar han,
skulle kanske folk som inte märkte avsikten bli
lurade att lyssna lite grand
till vad vi hade att säga
om evigheten och den inre världen.
Så djupa är de problem han känner sig ha att
behandla. Sin tredje diktsamling, Andliga
övningar, inleder han med ett formligt
kontrakt mellan sig och Gud:
Poeten skall verka på jorden
som ombud för Evigheten.
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
