Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ett människoöde drog förbi. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Rosenius
Ernst J o sephson i8gy.
vill jag minnas, och röd fez på ett kraftigt
huvud med fylliga kinder, mycket glatt och
vänligt hälsande och presenterande sig som
Ernst Josephson. Hastigt nog voro vi inne i
ett högst otvunget och gemytligt samkväm.
På Josephsons redan tidigt väckta förslag
sjöngo vi tillsammans ur Gluntarna, och
det serverades lite punsch, förmodligen
genom de snälla fröknarnas förmedling.
Josephsons föregåenden voro oss två, rätt
mycket yngre, endast i stora och vaga
drag bekanta: att han varit en framstående
målare, en man med ett starkt temperament
en gång, men nu av någon okänd anledning
förändrad. Kanske var det mest jag, såsom
varande något »rabulistiskt» anstucken,
som försiktigt sökte locka ur vår nye vän
hans nuvarande syn på förhållandena i
denna världen, och det starkaste och mest
förvånande intryck, vi redan vid detta
första möte erhöllo av honom, var
blidheten och den fulla tillfredsställelsen med
allt, så som det nu en gång var ordnat.
Hur som helst, så fann både vännen
Erik och jag, att Josephson var en synner-
ligen älskvärd personlighet, och, då han nu
tycktes leva i en för övrigt för oss något
gåtfull undandragenhet eller övergivenhet, en
människa som var i behov av allt det
vänliga omhändertagande vi kunde bereda
honom. Mycket gärna följde han också
flera gånger med oss ut en kväll till någon
offentlig nöjeslokal. Jag bjöd honom också
ibland hem till min fästmös då i Stockholm
boende familj. Han var där alltid i högsta
grad angenäm, glad och vänlig, och han
kom gärna dagen efter på
tacksamhetsvisit i familjen, då också medförande på
ett enkelt litet papper en av honom med
sällsamma linjer, förenklat tecknad
kvinnoskepnad med en blomma i handen eller ett
barn på armen, vördsamt och tacksamt i
en något präntad stil — påfallande lik den
välkända gamla signaturen å hans målningar
—- undertecknad. Och allting hade, sade han,
varit »vackert och så sött».
Sommaren därpå inbjöds han att i all
enkelhet hälsa på i familjens hyrda lilla
sommarnöje i Gärdsvik på Ljusterö, och
i sin aldrig svikande, utomordentliga
artighet kom han klädd i frack, hög hatt och vita
handskar — han hade kommit en lördag
för att stanna över söndagen. Medan han
vistades hos oss därute, visade honom
någon ett av mig gjort försök till
landskapsmåleri med kulörta kritor. Josephson avgav
rörande detsamma det utlåtandet, att det
»röjde en redig uppfattning av naturen».
Jag log väl därvid litet i mitt stilla sinne,
men senterade godhj ärt enheten.
Själv målade Josephson inte numera,
efter vad vi kunde förstå. Jag minns att,
då jag en vårdag följande år vandrade
tillsammans med honom genom Humlegården
och frågade om han inte skulle börja måla
igen, han svarade, med en gest i luften, att
han numera inte orkade: han hade inte den
kraft i armen han skulle behöva.
På grund av min avflyttning från
huvudstaden såg jag honom aldrig mera. Mer än
ett tiotal år levde sedan Ernst Josephson,
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
