Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ett människoöde drog förbi. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Rosenius
Jag är ett träd som lovat gott
och säkert hållit vid
om storm ej plundrat mig på blad
mitt i min sommars tid.
Smärtan, undertryckt till tider, levde
alltid på djupet. Och andra slag skulle
träffa honom. Detta och allt annat är känt
och beskrivet, framför allt i Karl Wåhlins
stora och förträffliga monografi, och skall
här endast kort beröras: upprepade
refy-seringar på »salongerna» i Paris av flera
hans mästerverk, liksom också på
utställningar här hemma under förra hälften av
åttiotalet, hans för honom upprivande
opposition mot Konstakademin, slitningar
med Konstnärsförbundet och den sig
öppnande klyftan mellan honom och de honom
kära gamla kamraterna, svåra ekonomiska
bekymmer, då det understundom inte gavs
honom möjlighet få de urkramade
färgtuberna ersatta med nya, och väl också
den med tiden insättande, kroppsliga
ned-kommenheten. Ännu kunde han rycka upp
sig till en kraftyttring: i den, år 1884,
som i trance mitt i dagens solglans målade
Strömkarlen ropade han ut sin kamp och
sina kval — ett själstillstånd som fick
uttryck även i ord i hans kanske mest
helgjutet representativa och gripande poem,
Violoncell, om cellosträngen i hans
»hjärtas hjärta», som allt hårdare blivit spänd
av sorgen:
men skönare blev tonens klang —
ack herre gud, om strängen sprang —
då höjde sig min fria själ.
Så sent som år 1887, året före vad som
ansetts vara »vändpunkten», mäktade han
storverket Spinnerskan, det sista i
utlandet målade. Men så bröt allting samman.
År 1888 nådde han hemmets jord, för att
där förbliva -—• sinnessjuk blev nu stämpeln
på en själ, som länge varit berövad sin hälsa.
Den diagnos, de sakkunnige omsider kunde
ställa, gällde ju den oftast förekommande
själssjukdomen, mångformad alltefter
förhållandena. Den har sagts »föredraga per-
soner med en viss psykisk konstitution».
Vad de lärde mena med den konstitutionen
— svårtillgänglighet och kyla i känslolivet
— passar så litet in på Josephson, att man
snarare vore frestad i detta fall tänka sig
litet för mycket av själ överhuvud och att
det vore farligt att äga för mycket av den
gåvan. Josephsons sjukdom, som i tidigare
stadier tog sig uttryck i oro och vissa
vanföreställningar, övergick snart nog till ett
förlorande av kontakten med den värld
som en gång varit hans, en förlust som för
honom blev befriande och lyckobringande.
Den skänkte honom glömskan av det
framfarna och ett harmoniskt lugn åt hans en
gång så sjudande själ. Ännu levde kvar i
honom den konstnärliga fantasien, men med
färgklangerna borttonande. Hans skapande
tog alltmera formen av lineära
drömtolkningar, i begynnelsen mera fasta och strikt
eleganta, men efterhand slappnande i
sammanhållningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>