Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den befriade och den bedagade Prometheus. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den befriade och den bedagade Prometheus
Av Elof Åkesson
—/ JLnDERS ÖSTERLINGS tolkning
av Shelleys mästerverk, Den befriade
Prometheus, utkom hösten 1942, 150 år efter
den engelske romantikerns födelse, men
tycks ändå ha kommit i rätta ögonblicket.
Shelleys gripande och lyftande sångspel är
förunderligt aktuellt. Från det antika
dramat hämtar han en myt, som förtäljer, att
Zeus, maktguden, svek sitt löfte att göra
människorna fria. Då rövade titanen
Prometheus från honom elden, kulturens
verktyg, och gav den åt människorna. Till
straff blev den trotsige tjuven fastkedjad
vid en klippa, där han dag och natt
marte-rades av Zeus plågoandar. Shelleys lyriska
drama handlar nu om hur Zeus störtas och
Prometheus befrias genom Demogorgons,
den dunkla, ödesmättade Tidsandens,
ingripande. Kärleken intar härskaresätet, och
en ny lycklig tidsålder bryter in. Hela
skapelsen jublar över sin frihet, och hyllningen
till Prometheus kulminerar i Demogorgons
mäktiga final:
Den dag är här som dömer världsdespoten
att i sin avgrund störtas obegråten
och våldet släpas nu i fångenskap;
uthållig kärlek från sin starka tron
i visa hjärtan, från den branta bron
av dödlig svindel över klyftans gap,
från själva randen av förtvivlan svingar
hugsvalande kring världen sina vingar.
Av visdom, ädelhet och mod beseglad
skall fast förtröstan hålla hålan reglad,
vari förstörelsen är innestängd;
och om en tid, som ej kan ses av oss,
ur slappa händer åter släpper loss
den leda ormen, upprest i sin längd,
skall världens själ med samma höga konster
besvärja ner det ondas jättemonster.
"5:
Att lida ofattbar, oändlig nöd,
förlåta orätt, svartare än död
och trotsa makt, som ser allsmäktig ut,
att älska och fördraga med ett hopp
som när det krossas får förnyad kropp,
att utan vacklan hålla stånd till slut,
det är, Titan, att likna dig i glans,
god, skön och fri, som endast du befanns,
och endast det är Liv, Triumf och Segerkrans.
Shelleys Prometheus är trotsare och
martyr på samma gång. Han har en omutlig
känsla för rättens och godhetens krav men
också en vis, från hat och bitterhet renad
mildhet till och med mot tyrannen. Vad
man än må tänka om gestaltens
enhetlighet, är det en stor vinst att den shelleyska
idealbilden nu framträder på vårt språk i en
översättning av sällsynt, man frestas säga,
oöverträfflig poetisk glans.
Av en händelse publicerades samtidigt i
höstas Verner von Heidenstams Sista
dikter, som bl. a. innehåller ett stort fragment
av en ofullbordad dikt från 1920-talet med
överskriften Den bedagade Prometeus.
Heidenstam har där sökt ge form åt en alldeles
originell myt.
En hundraårig man har övertalats av
sina söner att bränna ett tackoffer till
Prometeus för att han fått leva som
människa ett långt liv på jorden. Med ett bloss
i handen vandrar han en stjärnklar natt
med sina söner upp på berget till Prometeus
altare. När han hunnit fram, faller han i
tankar och stirrar upp mot stjärnorna.
Hans huvud sjunker bakåt, som ville han
dricka deras stilla sken. Slutligen
kastar han blosset ifrån sig på klippan och
säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
