Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den befriade och den bedagade Prometheus. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den befriade och den
bedagade Prometheus
glömma att alla bekännelser äro liknelser
och sinnebilder, vördnadsvärda men också
mänskligt bräckliga och förgängliga. »Det
egocentriska i all religion utom den som
fördjupas till självförglömmelse frestar till
självförhävelse. De dogmatiskt avfattade
bekännelser, med vilka de religiösa
samfunden styrkte de svaga och tämde de
oroliga, ökade den lockelsen. Den kristna
religionsformens kärna heter kärlek och
ödmjukhet» (Tankar och utkast s. 198).
Och slutligen har Prometheus räknat sina
dagar såsom mänsklighetens representant.
»Jag kan ej tillbe mänskligheten», säger
Heidenstam, »ej en klump av krälande
odjur, som slita sönder varandra.
Mordgärning, hämndegärning, nidgärning, det
har nu varit ditt värv under långa sex år.
Jag måste leta fram enstaka människors
gärningar, storhet och bragd för att kunna
glömma mänskligheten» (Tankar och
utkast s. 181). Heidenstam kom under
världskrigets och Versaillesfredens tryck tillbaka
till samma tanke, som han i Vallfart och
vandringsår lät juden i ökenklostret uttala:
»Förstår du nu varför det är möjligt att
ej förakta människorna? Det är ej för
deras skull», ropade han och pekade runt
synranden, »men för de få store, som vi
måste beundra!»
Heidenstams förakt för de många beror
inte på deras mängd, inte ens på deras
litenhet, utan på deras ondska. Inte ens
när ondskan antar väldiga dimensioner, är
den aktningsvärd. Ingen blir misantrop, som
inte brinner av otillfredsställd kärlek till
det goda.
III
Ernst Troeltsch har i en briljant
avhandling om Leibniz analyserat den nya
religiösa stämning, som uppstod, när den
koper-nikanska världsbilden började samsa sig
med de av kristendomen i sekler fostrade
etiska och religiösa inställningarna.
»Försynstron, tron på att Gud verkar och ska-
par i människan, blir en helt annan»,
säger Troeltsch.
Den hänför sig inte längre enbart till
mänsklighetens lilla historia och än mindre till individens
begränsade välfärd, utan till hela den omätliga
världen, vars rikedom blott kan anas. Den
enskilda människan och hennes öde bli mindre
viktiga. Väl är henne förbehållet ett yttersta
lyckosamt mål, men blott i förening med den rika
andliga världens totala mål. Härav kommer dels en
obegränsad religiös optimism för världens del,
men blott för hela världens, dels en lika obetingad
ödmjukhet och resignation, men blott med
avseende på individerna och särskilda situationer.
Gud leder hela denna oändliga värld till ett
yttersta mål: saligheten — eljest vore han inte
Gud. Men varje enskild människas salighet är
möjlig endast därigenom att varje annan människa
får sin; och detta kräver oerhört stor resignation
vad den egna lyckan beträffar, samt
förtröstansfull underkastelse under de gudomliga
outrann-sakliga vägarna ... På samma gång kan
Leibniz ur detta gudomliga verkande höra naturlagens
nödvändighet och enhet ljuda liksom en sfärernas
harmoni. . . Utan återvändo bestämd för sitt
ändamål och dock alltid stämd till resignation och
tålamod, kan själen förvänta det kommande livet
som en kommande dag, och oavbrutet verksam
har den att söka sin lycka i att utnyttja varje
ögonblick, emedan framtiden blott är en följd av
nuet och det förgångna.
Är det inte som att läsa en prosaversion
av Jordevandrarens pilgrimsdröm av
Heidenstam ?
Det blånar än på molnens höjder
en stad av tempelhus,
och ovan jordens ve och fröjder
den står i evigt morgonljus.
Vi byggde den med andehänder
av allt vad stort blev tänkt.
En kor av klara röster sänder
sitt lov till allt, som ande skänkt.
Låt mig, fast själv i skuggor sänkt,
mot dig få lyfta mina händer!
Dina murar återskalla
jublet från en evig vår.
Gudar åldras, gudar falla,
det gudomliga består.
Vart steg, som närmar mig,
var gång jag dina körer hör,
är stund av frid,
515
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
