Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den befriade och den bedagade Prometheus. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elof Åkesson
är mera värd
än solens glans på livets stig.
Klockeklangen vid min jordafärd
ropar ännu om min längtan upp till dig.
Heidenstam har lagt vikt vid ordet
pil-grimsrfjw» och funderat på att utesluta de
sju sista raderna, men dessa reservationer
böra nog fattas som nya exempel på hans
samvetskval inför symbolernas
otillräcklighet. I Tankar och utkast bekänner
Heidenstam:
Jag tror att världen är sinnrikare, väldigare,
och mer besjälad av ande in i det minsta än vi
med våra bräckliga sinnebildliga föreställningar
ännu äro i stånd att tyda annat än i dunkla
förnimmelser. Just den underbara ordning och
sinnrikhet som kan skymtas bakom allt är för mig det
mest övertygande beviset för tillvaron av mening
i allt, av en världsvilja.
Prometheus är bedagad, därför att Zeus
är bedagad. Så länge Zeus förblir den
god-tycklige suveränen, den blinda
förnufts-lösa Ananke, så länge skall det prometeiska
i människan göra uppror. »När exempelvis
en lagård brinner», säger Heidenstam, »och
dödsskräcken från de bundna djuren
kommer till och med de hårdaste ögon att tåras,
då har människan rätt, nej skyldighet, att
hata och håna den lumpna
meningslösheten, som så titt blottar sig i
världsordningens råa grymhet. Människan har vuxit
så pass högt, att hon inte längre är född till
en krypande hovfjäsk i världsmysteriets
antichambre, utan hon är född till att själv
ta del i världens samvete och i sin tanke
sikta ont och gott. Det är inte nog att i alla
väder smickra och prisa gudarna, hennes
förrnänskligade idoler; det finns stunder då
hon är skyldig att stöta dem ifrån sig och
förakta dem.» Men när Zeus upphör att
vara symbol för den rena makten, när
gudsbegreppet fylles av etiska normer:
rättfärdighet, sanning, godhet och skönhet, då
blir upprorsmakaren inte längre en
välgörare utan en niding. Med Shelley kan man
säga: då är Zeus störtad och Prometheus
befriad. Då stå inte längre mot varandra
en idélös maktgud och en maktlös idégud.
Båda ha samtidigt blivit bedagade. Men
för människan återstår ändå alltid en kamp
både i livet och i läran. Den mäktige
idégud hon dyrkar, är henne inte alltid lika
nära. Då han uppenbarar sig som
ordningens Gud, kan hennes öga ofta inte se
vare sig godhet eller skönhet. Därför förbli
även de gudomliga lagarna stränga.
IV
Oidipus vid dödsporten (i Nya Dikter) har
ansetts vara Heidenstams mest personliga
bekännelse. Blind, fattig och utstött, med
den sovande dottern nedsjunken vid sina
fötter, grubblar den forne konungen på
sin egen ovärdighet och på döden. Då
bryter det fram på hans tunga en bön: »O
kärlek till allt skapat, fyll mig helt!» och
han känner dödens vindar »öppna sinnet
som en blomstergård / med aldrig drömda
rosors nya doft».
Vart strå jag rör med handen blir mig kärt,
vart ting, som nyss låg stumt, får ord och talar,
var mänsklig röst ett djup, som förr var dolt.
Låt den förföljde, låt den trötte vila
sin hand i min, lägg barnet i mitt knä!
För fram de onda med de goda,
och svep den mantel om min skuldra,
som jag har kastat för min fot!
Nu först står Tebes fallne konung
beredd att styra och att döma.
Kärleken till allt skapat väckes inte bara
genom dödens närhet utan genom
oändlighetskänslan. Heidenstam skriver:
När världsalltet öppnar sig över mig en klar
vinternatt, tycker jag mig bokstavligen höra
världarnas gång. Det förefaller mig att ett svagt
vinddrag slår ned från deras färd och sveper om
mitt ansikte . . . Vilken outsäglig kärlek till allt
levande fyller ej i en sådan stund min själ med
salighet. Och där står jag med min lycka ändå så
ensam, att min ensamhet mitt i denna stora vida
värld slutligen byter min salighet i ångest. Hur
gruvlig är inte ensamheten. Hur förfärlig måste
den ej vara hos djuren, som ej kunna tala med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
