Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skampålen. Av Gösta Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Carlberg
ningsvärda iver om familjens rykte ställde
honom en gång vid skampålen. Och när
vi lämnat honom i övergivenhet där, lärde
han sig, att det gällde inte det
aktningsvärda och anständiga, inte ont eller dåligt
rykte, inte familj eller släkt, men vad den
enskilda själen såg om sig själv i ensamheten
inför den Evige. Och nu är det vår tur att
stå vid skampålen. Att bli fria från
skräcken för vad andra människor skall tänka
om oss. Går vi frivilligt till skampålen för
botens skull och för de ångerplågades skull,
då skall skammens ensamhet också för oss
förvandlas till möte med nåden. Du oroar
mig, Jakob. Du vill nog gärna leva i andra
människors föreställningar om dig. Säg mig,
Jakob, är du rädd för att ställas vid
skampålen i Markus’ skrift?
Han stödde pannan i handen, lät
fingrarna hårt gnida tinningarna, och han
stönade:
■—- Visst är jag rädd. Men det enda
nödvändiga . . . Att tvingas ur det man synes
vara in i det man verkligen är, det är
man väl alltid rädd för. Fastän man vet,
jag också vet det, att först på andra sidan
skampålen, i det man själv är, ligger
lyckan . . .
—■ Nåden, Jakob! Nåden att få komma till
sitt eget i sina tiggaretrasor och kasta av
sig ryktets och sin egen förträfflighets och
lönekrävande rättfärdighets kåpa. Men är
det så med dig, som du nu sade, då oroar
du mig inte längre. Inte heller din rädsla
oroar mig. Bara de rädda kan vara modiga,
bara de som har en rädsla att besegra . . .
Sedan låg hon blundande och viskade
nästan som en drömmerska:
— Jag vet nog vad det är att gå över
avgrunder av rädsla . . . Rädsla för sig själv
och vad man varit och gjort. Att gå på
en smal spång, som man själv måste bygga,
handsbredd efter handsbredd framför sig.
Känner man sitt eget hjärta aldrig så litet,
hur skall ens mod då kunna vara annat
än skälvande, i vart ögonblick på nytt
besegrad rädsla . . . Jakob, du ... du oroar
mig inte . . . längre . . .
Hon somnade in. Männen kring lägret
sutto tigande, ordlösa och iakttogo henne
med kärlekens och vördnadens ängsligt
spända uppmärksamhet. Solstrimman
vandrade upp på väggen över henne. Där lyste
nu i rött och svart järngallrets mönster
utanför fönstret. När änkan vaknade,
hade den sena eftermiddagen redan
kommit, solknippena föllo snett, fyllda med ett
rödgult ljus. Hon såg sig sökande omkring
bland männen. Hennes blick stannade
hos den yngsta av dem, och hon frågade:
— Markus, har du läst fortsättningen av
din bokrulle för dem? Jag har visst slumrat
till, i varje fall har jag inte hort något . . .
— Nej, svarade Markus, sedan jag
nedskrev det du bad mig om, har jag
ingenting läst.
— Så fortsätt nu! Jag vill höra hela din
skrift.
Det hjälpte inte, att Jakob varnande
sade att det skulle bli alltför tröttande.
Hon ville höra skriften om sin förstföddes
liv, intet kunde avhålla henne därifrån.
Och Markus läste. Människorna i det
torftiga rummet i Jerusalem sågo, hur en båt
gled ett stycke ut på Genesarets sjö. Det
blåa ljumma vattnet med spegelbilden av
Hermons eviga snö. Vid stränderna
lummiga valnötsträd, bördiga vetefält,
fruktrika fikonträd. Vassarnas små, ständigt
sjungande vågor. En av männen i änkans
rum såg sig själv sitta vid årorna. Nu
satte han bromsande ned dem i vattnet.
Skummet blommade en kort stund kring
år bladen. Den vandrande rabbin höjde
sin hand, såg mot människorna på
stranden, bakom dem lyste ett gult vetefält
mellan stammarna, och han sade i sin
undervisning: Hören! En såningsman gick
ut för att så . . .
Bredvid änkans sjukläger hördes en
besatt bland gravarna i gerasenernas land
ropa: »Vad har du med mig att göra?»
530
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
