Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skampålen. Av Gösta Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Carlberg
förfärliga, anstötliga »måste», som han
upptäckt att den Evige lagt över honom.
Människosonen måste lida. Måste lida mycket,
måste bli förkastad. Längst ned, bland
tjänarna, allas legodräng. Det måste så
vara. Det måste sluta med döden . . . Allt
måste rövas ifrån honom, framgång,
kärlek, erkännande, förståelse, han måste ned
till det egnaste egna, ut i ensamhet, fram
till sin övergivenhets fattigdom för att där
upptäcka rikedomen. För sig och andra.
Måste lida . . . När hade han börjat ana
den bittra nödvändigheten? På väg upp
till Jerusalem och den oväderstyngda
kullen utanför stadsmuren? Nej, tidigare.
Under flyktens tid i de hedna byarna kring
Caesarea Filippi undan de rättrognas
bödlar och rättstjänare? Långt tidigare. Det
visste åtminstone två människor, som nu
genom Markus’ bokrulle sågo honom gå
på vägen i närheten av Jeriko och hörde
honom säga: Människosonen har kommit,
inte för att låta tjäna sig, utan för att
tjäna och giva sitt liv till lösen för många.
Ty mot de båda människornas samveten
hamrade: Föraktad i sitt eget hus, i sitt
eget hem! Och de hade något gömt i sina
minnen om en ung snickares kamp mot sin
moders oförståelse och sina bröders hån
under den smärtfyllda tid, vars luttrande
lidande ingen människotanke kan pejla,
då den gudomliga kallelsen började treva
efter gestalt i hans medvetande, då han
rädd för sig själv och skräckslagen inför
den gudomliga rösten, viss och oviss,
jublande och förtvivlad, famlade och sökte
sin väg, längtade efter någon som hade
trott på honom, men blott mötte misstro . . .
Föraktad, föraktad! I sin fädernestad,
bland sina fränder, i sitt eget hem!
Markus hade rest sig och stod med
bokrullen framme vid fönstergluggen. Ty där
han förut suttit på golvet kunde han nu inte
längre tyda sina skrivtecken. Ljusstråket
genom gallret hade blivit allt glanslösare.
Ur vrårna kring den gamlas läger kröpo
skuggorna fram. Nu hängde de som
förtvivlans dimmor, nu böljade de som ett
smärtans mörka hav. Ja, skymningen i
rummet rasade ned över de bleknande
åhörarna som ett oväders tunga skyar,
som ettriga sandslöjor, frampiskade av
öken vinden. Den lilla israelitiska gumman
hade ett minne från en främmande kulle,
om vilket hon aldrig talade, ett minne av
en ovädersdag och en rusig folkhop, som
släpat henne med ut till Steningarnas Hus,
ett minne av hur ett kors plötsligt hade
störtat ned i henne, genomborrat henne
som ett svärd, sprängt upp hela hennes
förgångna och tvingat henne att se sig
själv sådan hon verkligen var. Ett minne
av evighetsfyllda minuter, då hon suttit på
kullen, höljd i ovädrets mörker och i
mörkret från sina vanmäktiga försök att
försvara sitt förgångna, medan ökenvinden
ylde och skrek kring tre tomma kors bakom
henne. Ett minne av jagskapelsens under,
av ett gudomligt krafttillflöde från sår i
krossade händer och i genomborrade,
sönderslagna fötter, styrka att kunna se all
sin egen förträfflighet och duglighet, sin
pliktuppfyllelse och idoghet, sina krav på
lön och erkänsla såsom något, vilket måste
falla, nedbrytas, om hon skulle kunna nå
fram till den enda trygga grunden. Det var
ett minne av den stund, då hon upphörde
att vara den förlorade modern, samma
stund då hon suttit som den lidande
modern med sin förstfödde, sin söndersargade,
från Skammens pinoträd nedtagne son i
famnen. Det minnet talade hon aldrig om.
Ty hon hade hört sonens berättelse om de
förståndiga och de fåvitska jungfrurna.
Hon ville inte spilla ut oljan ur sin lampa,
det som var hennes heligaste upplevelse
behöll hon i tystnad, vågade inte nalkas
den med ord, talade hon om den, någon
gång därtill nödd, skedde det blott
antydningsvis, i hastiga bilder. Det var det stora
undret, som skett med henne, det fick inte
besudlas med de bedrägliga orden, som
532
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
