- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
535

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skampålen. Av Gösta Carlberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Skampålen

om »fasttaga honom» och »från sina
sinnen», innan orden hunnit draga förakt inte
blott över familjen från Nazaret utan över
alla dem, som bidade den korsfästes
återkomst. Båda frestelserna skulle rusa över
honom med våldsam styrka, nu när
beslutet låg i hans egen hand. Bröderna skulle
inte längre vända sig med sina frågor till
Herrens Moder, utan till Herrens Broder.
Och honom kände de som den rättfärdige
renhetsivraren med en obarmhärtig
nitälskan för de rättrogna sanningarna, vilken
stundom slog ut i skoningslösa domar.
Hur skulle han nu orka stå utan vilja till
självförsvar, då skampålens ord blottade
det förgångna sådant det verkligen var?
Hur skulle han kunna motstå, då de
förståndigaste och klokaste bland bröderna,
i omsorg om hans och hela skarans rykte,
också om den korsfästes, ville förmå
honom att i all tysthet utplåna de obehagliga
spåren av att den heliga familjen varit
splittrad?

Han reste sig och satt på knä, såg ut
över kretsen, borta vid väggen under
fönstret satt Markus med ansiktet dolt i
händerna.

— Markus, ropade Jakob, försvara din
skrift emot mig! Giv aldrig efter, om jag
ber dig ta bort orden hon gav dig!

Åter låg han framstupa på golvet invid
den döda. En ung ljushårig man satt
tankfull och såg ned på den gråtande. Hans
blick var blyg och tveksam, men blygheten
var som ett vördnadens skydd framför
heliga hemligheter, dit inte vem som helst
hade rätt att se in. Ty han var den, om
vilken det nu sades: »den lärjunge, som den
korsfäste älskade.» Tillsammans med den
åldriga änkan hade han hört den
korsfästes sista ord, det hon velat säga under
sin dödskamp men inte förmått. Han var
den sparade och invigde, som skulle lära
sig se, vad som verkligen hänt inne i det,
vars utanverk åskådarna talade om, hj
ärt-nupet rörda eller rättroget upprörda, men

utan en aning om att det fanns något att
genomskåda bakom en rabbis vandringar
på galileiska vägar eller hans död som
Gudshädare. Den invigde såg på Jakob
med det inträngande medlidandet och såg
hans verkliga frestelse, dold bakom
rätt-färdighetsnitet och ivern för rättrogna
läror. Det var en frestelse att se sig själv
utan möjlighet att i djupet gripas av en
övertygelse, att inte tilltro sig själv gåvan
att någonsin kunna gestalta Sanningen,
bara hetsigt kunna försvara sanningar. Den
sparade genomskådade Jakobs nöd. Han
hade en gång sett en rättskaffens änka på
korsets kulle. Hon hade kommit dit med
sitt aktningsvärda: »Jag begär bara att bli
behandlad efter förtjänst.» Och hon hade
hört den korsfästes sista ord: »Fader, i dina
händer överlämnar jag . . .» Den
aktningsvärda människans nöd, då hon upptäcker,
hur hon genom sina rättrådiga krav på lön
och rättvisa själv stängt sig ute från livets
gåvor, hennes nöd vid upptäckten, att
bleve hon behandlad efter förtjänst, skulle
intet lidande vara för tungt att falla på
hennes lott. Den sparade hade sett nådens
nyskapande under förvandla den i sina egna
ögon ständigt orättvist förbigångna änkan
till en ödmjuk tiggerska, som mottog allt,
även det ringaste, såsom oväntat slösande
gåvor. Och nu såg han änkans son Jakob
darra inför det prov, skampålen skulle
sätta honom på. Utan förbarmande skulle
den avkläda honom det aktningsvärdas
pansar och det anständiga ryktets kåpa.
Han skulle förlamas av misströstan om
sin möjlighet att drista språnget ut i den
oförtjänta nåden, att våga stå utan
förklädnad. Den skakande risken att visa
sig sådan han var . . . Då änkans son Jakob
fördes in i den våndan, sade den sparade
till honom:

— Om vårt hjärta fördömer oss, så är
Gud större än vårt hjärta och vet allt.

Och Johannes bröt ännu en gång
tystnaden kring dödsbädden och sade:

535

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0591.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free