Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skampålen. Av Gösta Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gösta Carlberg
— Då kvinnorna svepte den från korset
nedtagne, stod din moder stödd mot mig,
såg ned i Hans ansikte, grät stilla och talade
till den döde och sade: Det vare vår tröst,
att om vi misstror oss själva och tvivlar
på dig, kan våra tvivel ändå inte locka
dig att vara otrogen. Du vill ändå troget
söka rädda oss från att bli behandlade
efter förtjänst.
Men den sparade omtalade icke för sin
vän Markus eller någon av de andra vid
dödsbädden, vad den åldriga änkan och
han hört den korsfäste ropa, då Hans
hjärta brast. Ty han visste något om
hemligheten i att förvärva sig rätten att veta
och om faran i att från andra mottaga ord
utan att själv under lidande och kamp ha
trängt fram till den andliga verklighet,
för vilka de äro uttryck. Den korsfästes
sista ord söker man förgäves ännu i dag i
Markus’ bokrulle.
Jakob, Herrens broder, erövrade åt sig
den vissheten, att världens vänskap är
Guds ovänskap. Så förvandlades det han
fruktade för vid moderns dödsbädd, ryktet,
andra människors förakt, världens
ovän-skap, till det enda trygga, till Guds vänskap.
Många år senare kunde han skriva: »Känn
ert elände och sörj och gråt. Ert löje vände
sig i sorg och er glädje i bedrövelse, öd-
mjuka er inför Herren, så skall han
upphöja er.»
Även om den korsfästes sista ord inte
stå att läsa i Markus’ skrift, så gjorde
Jakobs visshet om förödmjukelsens
nödvändighet, att ännu i dag i den första
bokrullen om den korsfästes liv de anstötliga
ord lysa, som binda en änka från Nazaret
och hennes söner vid skampålen inför hela
världen. De lysa med ödmjukhetens sken
och med glansen från det frivilligt valda
lidandet. Men såsom korset upphöjde, så
har ock skampålen upphöjt.
Änkan själv har av sina dyrkare
förvandlats till en ljushårig, rödkindad
barndrottning i pärlstrålande skrud. Vilket
oförklarligt under, att hennes anstötliga
bekännelse står kvar, oförändrad, orörd,
just sådan som den unge mannen i
sjukrummet nedskrev den! Att de stränga
anständighetsväktarna inte rensat bort orden!
Att den lilla skrynkliga, förtorkade
israelitiska gumman får stå där i sitt frivilliga
lidande vid skampålen och visa att hon
varit nedsänkt i alla de bittert mänskliga
prov, som dölja sig i orden »man och
hustru», »en broder och hans bröder»,
»moder och son», »föraktad i sitt eget hem»,
»hans egna menade att han var från sina
sinnen!» Vilket oförklarligt under!
536
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
