Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Island och Frankrike. Av Halldór Kiljan Laxness. Övers. av Sigurdur Thorarinsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Island o c Ii Frankrike
har för länge sedan glömt vad det var för
film jag såg, måhända lade jag aldrig märke
till vad den handlade om. Efteråt visades
en journal och när den pågått en stund
vaknade jag plötsligt: Bilder från
Reykjavik. Blyfärgad septemberhimmel över
Tün-gatans gråblänkande asfalt och det
höstliga tunet kring Landakot. De
skeppsbrutnas lik från Pourquoi-pas bäras in i
Landa-kotkyrkan av etthundrafemtio matroser
från örlogsfartyget 1’Audacieux, världens
snabbaste, som på två dygn gjort färden
hit från Boulogne för att bringa de döda
franska statens hyllning. Och bakom de
trettionio likkistorna går en ensam man
som suddar ut alla andra, småväxt, mörk,
smidig och rörlig med liten mustasch, den
klassiske skeppsbrutne fransmannen på
Island, i marinofficersuniform av lägre grad,
med sin skärmmössa i handen. Han går
med böjt huvud — undviker att se upp, så
att ingen skall få läsa den fruktansvärda
fråga som måste synas i hans ögon: Varför?
Hans vänner och kamrater — trettionio
döda; han — ensam.
Journalens nästa avsnitt var från
Frankrike. Kistorna med de skeppsbrutna har
placerats på Saint Vincenttorget i
hamnstaden Saint Malo. Biskopen av Reims ger
de döda den sista välsignelsen och
Frankrikes marinminister säger några ord. Eugène
Gonidec står också på torget framför de
trettionio kistorna, ensam som i Landakot,
med skärmmössan i handen och utan att
se upp. Denne ensamme mans liv behärskas
av ett enda ord: Varför?
Sista avsnittet av denna journal är från
Paris. Likkistorna med de trettionio
skeppsbrutna från Myrar har burits in i Notre
Dame. Dr. Charcots kista står mitt i kyrkan.
När själamässan är över och alla liken
burits ut igen går Frankrikes president
Lebrun och biskopen av Paris fram till
kistorna och står med böjda huvuden
medan de bäres förbi. Och ännu går denne
ensamme man Eugène Gonidec bakom de
trettionio kistorna, så att hela likföljet,
tusenden och tiotusenden, alla Frankrikes
stormän och utländska makters sändebud,
suddas ut och blir till ingenting inför denne
ende —• och den fruktansvärda fråga som
behärskar hans liv: Pourquoi — varför
skall jag bära allt detta . . . Varför? —-
Och bilden av världsmetropolens höstgrå
gator upplöses och försvinner.
Ofta sedan, men särskilt när jag
betraktar måsar som svävar över stranden, går
mina tankar till Frankrike. Har man en
gång förstått ett folks sorg är det som om
man knutits till det med band som aldrig
kan slitas.
Övers, av Sigurdur Thorarinsson.
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
