Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kellgren som kritiker i Stockholms Postens tidigare årgångar. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgren som kritiker i Stockholms Postens
tidigare årgångar
Av Sv er ker Ek
V ÄR STOCKHOLMS POSTEN 29
oktober 1778 utkom med sitt första
nummer var Kellgren informator i general
Meijerfelts hus och hade vunnit sin första
berömmelse som Mina löjens skald.
Eftersom hans tidigare litterära organ, Gjörwells
Samlaren, våren 1778 upphört, publicerade
han dikten i Göteborgstidningen Hvad
Nytt men, betecknande nog för censurens
tryck, endast i utdrag, med utelämnande
av de mest vågade ställena. I detta skick
lästes Mina löjen i det nummer, som
utkom 10 juli 1778, men redan tidigare hade
dikten obeskuren börjat spridas i
handskrifter. Vi äga kvar den renskrift Kellgren
själv utfört för greven och grevinnan
Meijerfeldt. I denna version har dikten fått
en grundlig formell överarbetning, som
mycket närmar den till den definitiva
text som Kellgren utarbetat i slutet av
sitt liv. Samtidigt har dikten försetts med
ett antal ytterst obesvärade noter, typiska
för den gustavianska umgängestonen men
också för den unge Kellgrens utmanande
karaktär.
»Ar icke Kellgren mest Kellgren då han
ler», skriver Franzén en gång med tydlig
tanke på Mina löjen. Dikten är ett högst
personligt uttryck för hans temperament
och särskilt för hans täta
stämningsväxlingar mellan förakt och leende behag,
mellan uppsluppenhet och tårmildhet. Men
den innehåller också ett helt program för
hans satir och förebådar i detta avseende
hans insatser i Stockholms Posten. Där
återfinner man hans blick på den höge
dåren och t. o. m. »de sköna dårars slägte»
men i särskild grad hans uppgörelse med
»Poetasters magra kön», med »Levi barn»
och sin tids »Lärde».
Innan vi ta del av hur han i tidningen
förverkligar dessa uppslag skola vi dock
säga några ord om Kellgrens ställning i
redaktionen och även om hans yttre
position. Kellgren och hans två medhjälpare,
Lenngren och Rudin, tyckas från början
inbördes delat upp tidningsarbetet så att
skalden förestått den litterära avdelningen,
de båda andra respektive inrikes- och
ut-rikesavdelningen. De synas också
gemensamt ha utarbetat den anmälan, som ingår
i Stockholms Postens första nummer 29
oktober 1778. Ledningen har dock legat i
bokhandlare Holmbergs hand, och denne
har haft sin kompanjon och faktor, Schildt,
som redaktionssekreterare. Schildt har
gynnat andra medarbetare, bl. a. Haldin, vars
Publikolaartiklar om Gustaf III:s
bränn-vmslagstiftning ådrog Posten den bekanta
processen våren 1779. Därmed var inte
Haldins roll utspelad. Både från fängelset
och efter frigivandet har han fortsatt att
lämna bidrag till tidningen och i dessa
angriper han encyclopedisternas läror.
Deras anhängare Kellgren har irriterats
härav, så mycket mer som han också
hade andra motigheter i tidningen. Strax
efter Haldinprocessen fick Posten ett nytt
åtal på grund av en blasfemisk artikel.
För denna svarade Par Bricoll-skalden
Stierncrantz, men den torde i själva
verket ha skrivits av dennes ordensbroder
Kexell. Myndigheterna tyckas emellertid
velat komma åt Kellgren med detta åtal,
och i ett par inlägg värjer han sig hetsigt
däremot. I juli upphör alla vers- och prosa-
554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
