Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kellgren som kritiker i Stockholms Postens tidigare årgångar. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverker Ek
Den svenska efterblivenheten på detta
område medförde att verklig vetenskap
försummades för en blott formell kunskap i
ett dött språk. Roten och upphovet till
det onda var latinskolan. Om dess
undervisning yttrar Kellgren:
Den första bok man sätter gossen i handen,
ifrån det han lärt att läsa innantill, är ett
innehåll av gudomeliga obegripligheter, av heliga
ord-fogningar, av allt vad stridande kan vara mot
förnuftet; av allt, ville jag säga, som är över
förnuftet. Han vänjes att tro och lyda på
främmande myndighet, i stället för att själv tänka
och undersöka. Därpå följa Latinska Grammaticor,
Latinska Glosböcker, Latinska Auctorer, Latinska
Scripta. Allt vad han lär vid Skola och Gymnasium
i 12, 14 års tid, är att läsa och skriva litet Latin.
Kritiken fullföljes med en bister
detalj-granskning av de latinska läroböckerna i
Logik, Retorik och Etik. Därpå heter det:
Nu är Skol-cursen fullbordad, och tjugu år
bortlupne, att fylla minnet med ordskräp, och
lämna förståndet i mörker. Naturen vill och
erfarenheten bevisar, att den som ej tänkt under
denna första tredjedelen av sin livstid, sällan
skall göra det i de tvänne återstående.
Orsaken härtill är enligt Kellgren att
den förkvävda tankegåvan mister sin
elasticitet, vartill kommer lärdomshögfärd
och tankelättja. I en drastisk bild utför
han det prekära i situationen och utbrister
därefter: »Läsare, undra icke, att en lärd
Man är sällan en stor Man; undra, att han
ej är svagsint.» Vi få sedan följa den arme
delinkventen till universitetet, där han skall
»lära att illa tala och skriva Latin» och
»änteligen in i världen och publik tjänst».
Hur illa förberedd han är för sitt verkliga
kall utföres med några få exempel. Istället
uppkastar Kellgren frågan om »de döda
språken borde helt och hållet försummas».
Härtill nekar han huvudsakligen med tanke
på Poeter och Oratorer. Litteraturen
behöver tillgång till goda översättningar av
klassikerna, och det litterära »Snillet» har,
»oaktat det drives av egen vind, i sin egen
kosa», mycket att lära av dessa antikens
store, som »gifvit sina arbeten den enfaldiga
skönhet, den sanna och rena smak, som de
moderna sällan hunnit, mera sällan
överträffat». Sedan Kellgren därefter övervägt
möjligheten av och vanskligheten i att
genomdriva en reform, slutar han:
Min föresats har icke varit att författa en satyr
över de lärda i Riket; jag har endast velat giva
en målning av vår litteratur, sådan som jag
funnit den, och som jag funnit den med grämelse.
Kärlek för sanningen, vördnad för verkeliga
kunskaper, förakt för gräl och pedanteri, och jag
vågar säga hoppet, att hos höga vederbörande
kunna väcka någon uppmärksamhet på ett så
viktigt ämne, hava fört min penna.
Denna märkvärdigt förbisedda artikel
vore värd en djupgående orientering men
här kan jag bara framhålla dess
journalistiska förtjänster. Den är alltigenom
saklig och även djupsinnig i sin behandling av
ämnet och ändå medryckande i sitt patos,
en verklig agitationsskrift. Den kan nog
kallas Kellgrens främsta tidiga inlägg i
Stockholms Posten, och den bekräftar
slutgiltigt att hans tidningsbidrag under
perioden 1778-—81 med åren vunnit i värde och
betydelse. —
Naturligtvis har jag i denna korta
översikt dröjt vid sådana Kellgrensbidrag som
synts mig ha större idéintresse. Annars
finnes det bland dessa åtskilliga kåserier
och annat lättare gods, som äga sin
lustighet och ånge hans pennas vighet. De ha
inte omnämnts här, därför att det nog
ändå framgått, att en av Kellgrens främsta
journalistiska egenskaper ligger i hans lediga
och slagkraftiga stil. Det kanske viktigaste
i hans stil ur tidningssynpunkt är att den
passade för alla ämnen och vid olika slags
tillfällen. Detta sammanhänger med att
Kellgrens temperament hade sin styrka i
en utomordentlig rörlighet. Han var enligt
eget vittnesbörd inte sig lik från timme till
timme, och detta gör att hans penna glider,
löper, spritter, sprätter och förplumpar sig
efter hans lynnes skiftningar eller efter de
olika syften som behärska honom. Men hur
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
