- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
564

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Samtal med Renoir. Av Ragnar Josephson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ragnar Josephson

»La Blonde» II. 1882.

Sir Kenneth Clare, London.

att länge ha bott i Paris och att ha umgåtts
med åtskilliga av Renoirs bekanta. Han kan
anföra en del bon mots och yttranden, som
dessa fällt, han känner de miljöer, där
målaren bott och arbetat, och är ganska inne
även i den parisiska konsthandelns affärer
med Renoirs arbeten. Starkt upprör det
honom sålunda att målarens skisser äro
föremål för försäljning. »Även om det icke
kan vara tal om förfalskning, är det dock
brottsligt mot honom som konstnär att
utge som hans allt det, som alls inte var
bestämt för offentligheten, —• det är en
förfalskning av hans avsikter» — säger
denne otroligt stränge moralist. Vindings
egen skildring håller sig närmast till det
biografiska. Stilanalys avstår han från
frivilligt. Han undviker all färgtolkning,
därför att han »av erfarenhet vet, att till och
med övade konsthistoriker äro ur stånd att
med ord ge något färgintryck». Formen får
•sin förklaring genom att beskrivas som
»naturlig». »Renoirs bilders charme och sanna
väsen förorsakas av den okuvliga natur-

lighet, som är huvuddraget i hans karaktär.»
Den senaste tolkning av Renoir, som
utgetts i Norden, Jens Thiis’ ypperliga
monografi, har han inte tagit del av. Han anger
själv den kuriösa orsaken varför han
underlåtit det; den läsare, som studerar såväl
Vinding som Thiis, skall härigenom komma
att känna en viss tillfredsställelse, om han
finner att ändå de två vittnesbörden
stämma överens.

Om alltså Vinding varken kunnat eller
velat ge en självständig studie över
mästarens konst, är ändå hans bok av stort
intresse. Den är det därför, att han samlat
och ordagrant citerat några av Renoirs
egna uttalanden och brev samt en serie
samtal, som mästaren närstående personer
upptecknat. De senare äro Vollard,
Albert André, Georges Rivière och Théodore
Duret. Vinding vet mycket väl att dylika
uppteckningar i viss mån äro
otillförlitliga, och när det gäller Vollards kunde de
tyckas så mycket mer osäkra som Renoir
själv förbjöd denne att ge ut sina intervjuer.
Men onekligen har Vinding rätt i att dessa
uppteckningar av olika personer starkt
bestyrka varandra -—• ofta möter man
nästan identiskt samma uttryck hos dem alla.
Vinding har dessutom underställt dem
prövningen av Renoirs tre söner och dessa
intyga samtliga att just Vollards samtal
ge den allra bästa bilden av faderns åsikter.

Tydligen får man gå fram med en viss
försiktighet, när det gäller att fastställa
vad Renoir verkligen sagt och menat. Men
gör man det, får man onekligen fram en stor
målares trosbekännelse.

Det är verkligen i ordets egentliga mening
en trosbekännelse. Ty Renoir bekänner att
den djupaste inspirationskällan till all
konst är och endast kan vara religiösa
upplevelser. Det är i ett märkligt brev till
målaren Mottez, som han utvecklar sin tes.
Det var religiositeten, som skapade den
höga kulturen i Egypten, i Grekland, i
Västerlandet. »Man kan nästan säga, att

564

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Jan 21 19:29:51 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1943/0624.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free