Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Samtal med Renoir. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samtal med R en o i r
»Baigneuses», kartongteckning i rödkrita. i88j.
Collection Laroche, Paris.
utan de principer, religionen innehåller,
kan det inte finnas någon konst.» Det är
föreställningen om det himmelska
samfundet, som bildat människornas ideal. Det
är den gemensamma tron, som skapat
harmonien mellan människan och världen.
Denna harmoni uppenbarar sig i de gamla
mästarnas målningar som klarhet. De voro
medvetna om sin mänskliga svaghet,
de förbundo alltid sina handlingar med
gudomliga bud, de visste att »Gud är alltid
närvarande och människan betyder intet».
Det var därför deras verk fingo den stilla
ro och den milda upphöjdhet, som göra
dem odödliga.
Den nya tiden •— och han själv hörde dit
— bröt med religionen; därmed följde
konstens förfall. Den hade inte längre ett ideal
att följa. Men deri skickligaste hand är
ändå alltid blott tjänare till en andlig makt.
Målaren ville i sitt högmod inte längre ha
Guds medarbetarskap, han ansåg att det
förringade hans verk. Han blev dyrkare av
förnuftet. Men rationalismen kan blott
tillfredsställa vetenskapsmannen. »Det är
ett tänkesätt som är oförenligt med
begreppet konst.» För konstnärens fantasiliv äro
gudar nödvändiga.
Att konsten ändå inte gick under,
berodde därpå, att den religiösa tiden lämnat
i arv regler, som även vår tid följde. Själv
utan tro levde den nya konsten på
kvarlevorna av gamla tiders andliga
upplevelser. Därför älskade Renoir också de gamla
mästarna, han hyllade traditionen. »Det är
på museerna man lär att måla.» Han
förnekade att det fanns en utveckling, ett
framåtskridande i konsten. Det fanns
varken nva ideer eller ny teknik. »I det stora
hela är en nutida målares palett densamma
som de pompejanska målarnas och som
Poussins, Corots, Cézannes.» Han vägrade
att kalla sig revolutionär. Han hade alltid
endast velat fortsätta att göra det, som
andra gjort långt bättre före honom.
Det egendomliga är att denna apologi är
skriven av en konstnär, som aldrig målat
en enda duk med religiöst motiv, ja, inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
