- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
566

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Samtal med Renoir. Av Ragnar Josephson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ragnar Josephson

ens med ett andligt. Hans måleri tycks vara
en enda häftig gensaga mot hans nyss
anförda ord. Ty vad han målar är rena
hedonismen. Hans pensel prisar tillvarons
utanverk, den prisar kvinnans hud och fruktens
saft och blommornas ljuvlighet. Han var
djupt medveten om sin sensualistiska
inspiration, och i drastiska vändningar talade
han om hur han njöt och älskade med
penseln. Han kände sig framför allt stå i
tacksamhetsskuld till sin landsman Boucher,
därför att denne var den målare, som bäst
förstår kvinnokroppen. Bouchers Dianas
bad var den första tavla, som grep honom
och han älskade den sedan i hela sitt liv.
»Den målare som har sinne för kvinnobröst
och kvinnoryggar, han är frälst.» Beryktat
är hans epigram att »om det inte funnits
bröstvårtor, tror jag aldrig att jag målat
en akt». Men det allra viktigaste hos
kvinnokroppen var ändå att den ägde »en hud
som inte är oemottaglig för ljuset».

Det litterära var för honom måleriets
födda fiende. Han avskydde konstverk,
som uttryckte ideer. Han hatade till och
med en av sina egna dukar endast därför
att några beundrare döpt den till »Tanken».
Corot sade, att när han målar, ville han vara
ett djur, och Renoir bekände sig till hans
skola. Det mest allmänna, de mest
alldagliga ämnen äro de eviga. »Den nakna
kvinnan stiger upp ur salta böljor eller ut ursin
säng, hon kan heta Venus eller Nini, man
finner aldrig på något bättre.» Han
beundrade Ingres’ Källan, han beundrade hennes
unga barm, hennes måge, hennes små
fötter, men framför allt hennes huvud, »som
inte tänker på någonting alls»!

En gång framlade han ett konstteoretiskt
manifest. Det var i samband med
stiftandet av en förening, som kallade sig
»Irre-gularisterna». Dess mål var att anordna
utställningar av konstnärer, vilka anslöto
sig till det oregelbundnas estetik. Det gällde
att ta död på maskinkulturen, ingeniörs-

andan, den falska tron på den geometriska
fullkomligheten. Renoir predikar, att
naturens djupaste grundlag är dess
oregel-mässighet. Naturens verk är varierade i
det oändliga. I det skönaste ansikte är inte
de båda ögonen lika, ingen näsa är placerad
precis mitt över munnen, trädens löv,
blommornas kronblad äro alla sinsemellan
olika. Konsten måste lyda denna livets
lag. Intet ornament fick vara en själlös
upprepning, ingen arkitekturprofil fick vara
gjord i maskinellt precisionsarbete. Det
finns intet äkta konstverk, som inte är
utfört efter oregelmässighetens princip.

Finns det något sammanhang i denna
målares lära? Kan man lita på en konstnär
som bekänner Gud med läpparna och
kvinnokroppen med penseln? Äro inte hans
religiösa funderingar bara fria hugskott,
spontana utrop utan djupare grund?

Han var en religiös natur som mistat sin
religion, t förtvivlan över sin förlorade
himmel hakade han sig fast med hela sitt
väsens lidelsefullhet vid jorden. Det fanns
inte längre någon gud, inte ens för honom,
som visste att intet helt, intet stort och
äkta kunde skapas utan gudsgemenskap.
Så fick han försöka ändå, på egen hand.
Livets sommar låg framför honom, med
lekande barn, med badande flickor, med
ljusstrålar, som skimrade som diamanter
genom olivträden. I tusentals dukar
fångade han naturens härlighet, utan vila,
utan uppehåll, han målade ännu, när han
som giktbruten 8o-åring satt i sin rullstol
och penseln fick bindas fast vid hans
handled. Han dyrkade en gyllne tid, som aldrig
rostar, en vår som aldrig vissnar, en
molnfri lycka och en evig ungdom. Kanske ändå,
att denna ödmjuka och djupa andakt inför
naturens oförgänglighet och inför livets
skönhet blev hans sanna gudstjänst och
att den erkändes som sådan av den gud,
som hans hjärta aldrig förmådde helt
förneka.

566

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 1 17:48:27 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1943/0626.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free