Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitter at ur i Finland
Till hemmets hägring bär oss,
till Angelus och kvällen!
Där springer livsens vatten
ur gamla gråstenshällen.
Där susar ödets vingslag
i gamla almens krona.
Där finns så mycken vekhet
att hårdheten försona.
Lorenz von Numers utvecklar i sin
diktsamling Havslyktan all sin verbala prakt.
Numers är en tropisk fågel som förirrat sig
till våra kyliga nor’diska luftstreck. I hans
vers är orden inte ord, de är materiella ting,
som poeten jonglerar med. Numers når dock
inte denna gång upp till samma nivå som
tidigare, dikterna verkar ganska skissartade.
I »Havslyktan» råder en formens och
metaforernas inflation. Det finns inte den nödiga
teckningen i innehållet. Bildspråket har också
ofta prägeln av hieroglyfer, vilkas nyckel
läsaren inte får i sin hand. Bristerna är
påtagligen delvis en följd av kriget, som har
pålagt den unge författaren andra plikter än
de litterära mödorna.
Lyriska översättningar har slutligen
publicerats av Arvid Mörne och Christer Lind.
Den förres Tysk lyrik i svensk tolkning
innehåller en serie dikter ända från Schiller, Hölty
och Kerner till Franz Werfel och Hermann
Hesse. Christer Linds Stigen och regnbågen
omfattar åter ett urval av naturfolkens
lyriska diktning. Översättningarna var
avsedda att bilda utgångspunkt för ett
vetenskapligt studium av de vilda folkens
diktkonst. Dessa vittsyftande planer stäcktes
dock av döden; endast dikterna står kvar
som ett monument över det som Christer
Lind syftade till. Boken har utgivits av
Yrjö Hirn, som även försett den med en
efterskrift.
Bland de lyriska samlingarna må till slut
nämnas ett urval ungdomsdikter av Ragnar
Ekelund, Lyrik 1912—1926, utgivna med
anledning av författarens 50-årsdag.
Prosan är svagare företrädd än lyriken.
Det är ingen sällsynt företeelse i den
finlandssvenska litteraturen.
I en meningsfull motsättning till
debutboken »Tidig tvekan» heter Mirjam
Tuo-minens senaste novellsamling Visshet. Läsaren
säger sig dock att det är den förstnämnda
boktiteln, som fångar det väsentliga i Mirjam
Touminens författarskap. Verkligheten ter sig
där liksom ett landskap, som obestämt skym-
tar fram genom dimman en oktobermorgon,
då allt liv ett ögonblick synes ha stannat i
ett dröjande avsked vid dödens gräns. Allt
är darrande nerver; tystnaden gömmer på
en underbar ■ själens musik, en förnimmelse
av mystisk kontakt med någonting djupare
och väsentligare än sinnenas värld. Hennes
stil är fylld av de flyktigaste nyanser —• hon
vinnlägger sig nästan ängsligt om att gripa
dem. Det är en litterär konst i Rembrandtstil.
I novellen »För allt det liv jag önskade mig»
i »Visshet» visar Mirjam Tuominen sina
bästa sidor som författare. Oändligt varsamt
blottlägger hon där en hårt prövad kvinnas
liv för läsarens blick. Det träder fram,
fragment efter fragment, ur minnenas dunkel,
tills allt smälter samman i en enhet av
oändligt mera suggestiv art än en
helhetsbild, som skulle ha getts direkt. En fin
psykologisk studie över förhållandet mellan
mor och barn är åter den lilla skissen »Två».
Som helhet är »Visshet» dock en ganska
ojämn bok. Den symboliska novellen »Jan
och Marietta», som upptar bortåt hälften av
volymen, kan inte sägas vara lyckad. Inte
heller »Det outgrundliga leendet» är något
helgjutet konstverk. Mirjam Tuominens språk
är dessutom ganska tillkrånglat. En
författarinna av hennes rang har inte rätt att
tillåta sig satser av denna fruktansvärda art:
Skillnaden var ännu mer väsentlig, mer kroppsligt
och andligt inåtgripande avgörande. Med varje dag
hans fysiska jag gick mot ett nytt läkande följde en
förändring, visserligen hårfint omärklig, men dock
ytterst betydelsefull, i spåren, och med varje
kroppslig förändring följde lika oundvikligt en andlig, inre
förändring eller åtminstone ett uppletande av
egenskaper, som förut varit så dolda att ingen, inte ens
Antti själv vetat att de fanns inom honom.
(»Anttis väntan»)
En diktare bör emellertid dömas efter sina
bästa saker — Mirjam Tuominens subtila
diktning berättigar henne redan nu till en
rangplats inom den moderna finlandssvenska
prosan.
Mirjam Tuominens absoluta motsats är
Margit Niininen. I hennes novellsamling
Ensamma ansikten överväger det
konstruktiva. Kompositionen är klar och medveten,
stilen är säker och fast, psykologin rör sig
med stora, enkla känslor. Konflikterna har
inte sällan en mycket dramatisk karaktär.
Det är en konst i svart och vitt.
Novellerna handlar ofta om konflikterna
mellan illusionen och verkligheten. I »En
37—Ord och Bild, 52:a årg.
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
