Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
furstinna» fantiserar barnhusbarnet Anna-Lisa
om att hon är av fursteblod. I »Blåa rosor»
drömmer hushållerskan Sandra om att få
hem, man och barn och begår ett brott för
att bli delaktig av denna lycka. I »Fröken
Dorothea Sax» skildras det hur en ensam
kvinnas fantasi om en egen härd sublimeras
till drömmen om välgång för hennes fattiga
skyddslingar.
Intellektualitet och lidelsefullhet, det är
det slutintryck som stannar kvar efter
läsningen av denna ganska starka
novellsamling.
E. R. Gummerus’ stora roman Arvet är
ett slags fortsättning på författarens närmast
föregående bok »Fästningen». I det nya
arbetet, vars handling försiggår vid tiden för
världskrigets utbrott, skymtar de
medlemmar av släkten Salander, som även den
tidigare romanen handlade om.
Boken upptages till stor del av en
kulturdiskussion mellan redaktör Johannes,
verksam som journalist i Stockholm, och Boris
Salander, som är kapten i Finlands armé
ute vid eldlinjen på Karelska näset. Johannes
föraktar mänsklighetens materiella
framsteg, maskinkulturen, allt som han hånfullt
sammanfattar under rubrikerna folkhemmet,
högtalart j atter, jazz- och filmmani,
piglocket, Hjältar för alla och Leende liv. Det
är hans egen fattigdom, hans egen vantrivsel
i världen, som är ursprunget till den avsky
han känner inför tiden:
Jag hatar den, låt gå för det — för att den är
smaklös, trivial och kollektivt obscen. För att dess
kärlek sköljs ned i tusen kloaker. För att den liknar
en självbelåten apa. För att den är mig vidrig. Och
för att mitt hat naturligtvis är beviset på min egen
underlägsenhet. För att jag vet att den kommer att
ta livet av mig, obetydlige skribent, som lever av
min servila penna, liksom den tagit livet av större
själar, som velat tjäna.
Jag önskar att denna tid måtte gå under och det
är mitt bistra nöje att se den göra det.
Det är rader fyllda av en egocentrikers
självgodhet. Johannes är en nihilist av samma
art som så många av de andliga
upphovsmännen till de stora revolutionerna.
Men Gummerus är inte bara en
intellektualist, som söndertänkt alla problem och stannat
i en nihilistisk dyrkan av handlingen i sig.
Vid sidan av den kalla analysen finns det i
hans böcker mycket av glödande erotik, av
en konstnärs kärlek till färgerna i landskapet.
Intellektualitet och sinnenas lust — det är
de två polerna i Gummerus’ författarskap.
»Arvet» är en intressant roman »om denna
tid» — som det hette i programmet för den
litterära pristävlan, i vilken Gummerus
erövrade ett första pris. Boken är väl förtjänt
av den extra reklam den erhöll genom
denna prisbelöning.
Ett positivt intryck får man av Torsten
Hornborgs Martin Qvist och barnet Beijer.
Berättelsen skildrar i detaljrik
åttiotalsrea-listisk stil en livsoduglig drinkares öde.
Hornborg återger på ett intensivt sätt Martin
Qvists utveckling mot allt större kroppsligt
och andligt förfall, tills självmordet slutligen
erbjuder sig som den enda möjliga utvägen.
Särskilt väl skildrad är dock hustrun Mia:
lättsinnig och sensuell, frisk, godhjärtad och
arbetsam på samma gång. Kring dessa två
huvudpersoner utbreder sig en nyländsk
småstadsmiljö med sina många vardagstyper.
De framträder här dock endast som den
skissartat antydda bakgrunden till det
äktenskapsdrama, som bildar det egentliga
innehållet i boken.
»Martin Qvist och barnet Beijer» är en av
de bästa prosaböcker, som medtagits i denna
översikt.
Margit von Willebrand-Hollmerus har
i Det borde varit glömt fortsatt den
skildring av systrarna Bjurcrona, som hon år 1941
påbörjade i »Hedvig och Desirée». Liksom den
förra volymen vittnar »Det borde varit glömt»
om att författarinnan har allvarliga litterära
aspirationer. Miljöskildringen har många
förtjänster. Den bygger säkerligen på ingående
historiska studier av privatlivet inom de högre
klasserna och av samhällsförhållandena i
allmänhet under 1870-talet, genombrottstiden,
då industrialismen i modern mening vann
fotfäste i Finland. Tidsbilden utgör dock
endast bakgrunden för skildringen av de två
systrarnas liv. Med sin bittra slutenhet, sin
emanciperade typ av anno dazumal
kontrasterar Hedvig starkt mot Desirées omedelbara
kvinnlighet. Margit von
Willebrand-Hollmerus har på en del sidor lyckats ge en nog
så övertygande analys särskilt av Hedvigs
inre väsen. — Men är inte skildringen för
långt utdragen? Romanen skulle
uppenbarligen ha vunnit, rent konstnärligt sett, genom
en större koncentration.
Underfundig är Eva Wichmanns Molnet
såg mig, en samling skisser med symbolisk
syftning. Författarinnan har en mycket
originell ordfantasi. Tack vare detta är hennes
bok ställvis mycket suggestiv, t. ex. hennes
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
