Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Georg Trakl. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johannes Edfelt
Vid skogens rand dör hjortens klagan bort,
och höstens gula blommor
böja sig ordlöst över dammens blåa ansikte.
Med röd flamma förbrann ett träd; med dunkla
ansikten böria flädermössen sväva.
Kärrlandskapet i höstens färger är Trakls
andliga hemvist framför andra, och med
förälskelse återger han alla dess skiftande
fenomen:
Vandrare i svart vind; sakta rasslar den torra
vassen
i kärrets tystnad. Mot grå rymd
tecknar sig vildfåglars tåg
snörrätt över mörka vatten.
Uppror; i den förfallna kojan
fladdrar rötan med svarta vingar;
förkrympta björkar snyfta i blåsten.
Afton på en undangömd krog. Hemvägen skuggas
av betande hjordars milda svårmod.
Så kommer natten: paddor dyka upp ur silver-
vitt vatten.
Så formar sig en god del av Trakls poesi
till ett slags hembygdsdiktning av
alldeles säregen åskådlighet, av tyngd och
förtätat uttryck. Några av dessa poem
äro prov på en gnomisk lyrik av storslagen
kraft. Trakls hemtrakt med dess
boskapshjordar och villebråd, dess kärr och
skogar, dess krogar och kojor lever och
andas i hans lyrik med ett magiskt,
intensivt liv. »Verklärter Herbst» uttrycker
denna sida av hans väsen:
Gewaltig endet so das Jahr
mit goldnem Wein und Frucht der Gärten.
Rund schweigen Wälder wunderbar
und sind des Einsamen Gefährten.
Da sagt der Landmann: Es ist gut.
Ihr Abendglocken lang und leise
gebt noch zum Ende frohen Mut.
Ein Vogelzug griisst auf der Reise.
Es ist der Liebe milde Zeit.
Im Kahn den blauen Fluss hinunter
wie schön sich Bild an Bildchen reiht —
das geht in Ruh und Schweigen unter.
Men de tysta och hemska dramerna hos
detta inbundna släkte anar skalden likväl:
i sina bondedikter tar han ofta sikte
på de hemliga tragedierna. I »Die Bauern»
målar han inte bara den karga
aftonmåltiden i bondgården: han ser dolska blickar
och lyssnar till strömmarna på djupet:
Und manchmal treffen sich Blicke voll Gier,
wenn tierischer Dunst die Stube durchweht.
Eintönig spricht ein Knecht das Gebet,
und ein Hahn kräht unter der Tür.
Överallt i denna värld spårar diktaren
förfallets vinddrag, rötan, murkenheten
och förvittringen. I ett sammanträngt och
ytterligt uttrycksfullt språk återger han
dessa stämningar. Det egendomligaste är
att dessa dikter, hur svårmodig klangbotten
de än må ha, likväl dofta, lysa och gnistra.
Med en nästan rabiat lust hängiver sig
skalden åt färgsymfonier: purpur, blått och
brunt, ja, hela färgskalan, finns i dessa
dikter som symboliskt uttryck för
sinnesstämningar. Men grundfärgen är alltid
mörk, fonden är melankoliskt svart:
-—■ ■—■ — O, wie ernst ist das hyazintene Antlitz
der Dämmerung.
Der blaue Quell zu deinen Füssen, geheimnisvoll
die rote Stille deines Munds,
umdüstert vom Schlummer des Laubs, dem
dunklen Gold verfallener Sonnenblumen.
En tragisk skuld synes vila över diktarens
värld. Han har aldrig skrivit någon
kärleksdikt i egentlig mening; men det finns
ändå en kvinnlig gestalt som ständigt
skymtar i hans diktning: det är bilden
av-systern, och man kan gissa att det är sin
yngsta syster Trakl haft i tankarna. De
hyste innerlig kärlek till varandra; hon
överlevde inte heller brodern mer än ett par år.
I världskrigets tredje år dog hon för egen
hand.
I Trakls dunkla och hemlighetsfulla,
av ensamhetens och förfallets vånda
stämplade diktvärld, med åren allt mer
söndersliten och märkt av dualismen mellan
andens krav och omgivningens förfall och
582
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
