Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F ilmkrönika
Av Artur Lundkvist
ET kan knappast bestridas att denna
höstsäsong varit den svagaste filmperioden
på mycket länge. Någon förändring till det
bättre ifråga om filmrepertoaren är nog heller
inte att vänta förrän efter kriget.
Huvudparten av både värdefulla och mindre
värdefulla filmer kommer nu kanske mer än
någonsin från Amerika. Men något särskilt
betydande kan man inte finna bland de senaste
alstren.
Närmast vad man under normala
förhållanden brukat, kalla en bra film kommer nog
Manhattan. Den är gjord i Amerika av den
store franske regissören Duvivier. Den
påminner något om hans egen franska film
»Drömmarnas vals» och om René Clairs
»Miljonen». Den består av ett antal
dramatiska eller om man så vill novellistiska
episoder, sammanhållna av en fracks växlande
öden. Man får bevittna hur en skådespelare
överskrider gränsen mellan liv och konst,
tills han spelar med livet som insats i ett
triangelförhållande. En insmickrande förförisk
och kallt förrädisk kvinna och hennes
svartsjukegalne man avtecknar sig tillsammans
med honom mot ödsliga trädgårdspaviljonger
och rader av hotfulla gevär. I en våning full
med krossat glas sker en förväxling:
drömmaren blir handlingshjälte i den dittills hopplöst
åtråddas ögon. Ett förryckt flaxande
musikgeni får äntligen en möjlighet att träda fram,
men den rämnande fracken är nära att vända
hans seger i skratt och nederlag. En
avsigkommen advokat reser sig ur rännstenen för
att uppträda som en av de framgångsrika vid
ett studentjubileum, men blir obarmhärtigt
avslöjad. Dessa episoder har något prägeln av
moderna sagor, med ett ont öde som i sista
ögonblicket vändes i något gott. Det är dock
en rimlig förevändning för att få dikta in
några avsnitt av sanning i en film: av
psykologisk sanning snarare än utvändig.
»Manhattan» rör sig med många olika stilar utan
att det stör. Det är kanske likväl bara ett
par av episoderna, den första och den tredje,
som fått en fullt konstnärlig form: den första
stiliserad till ett slags verkningsfull
skulptural stelhet, den senare med ett särskilt
suggestivt rörelseschema. Skådespelarna är
mer än vanligt underordnade regin och
förresten för många för att här nämnas.
I grunden är väl denna film en tillämpning,
en ny version av konstnärliga erövringar som
Duvivier tidigare inregistrerat. Men det är
vackert så.
Detsamma skulle man kunna säga om
Disneys nya långfilm, Bambi. Det är mer än en
upprepning, men den rymmer knappast något
specifikt nytt. I fabeln om hjortkalven Bambi
och hans upplevelser under uppväxttiden har
Disney samlat sin förmåga att skildra djur
och natur. Det är i förmänskligandet av
djuren han visar sin träffsäkerhet, sin humor,
sin satir, sitt patos. Det blir ställvis för mycket
idyll, en underbar, rörelseförtrollad
barn-kammartapet: då är ibland inte heller den
psykologiska förljugenheten långt borta. Men
så snart han kommer in på de i naturen
inneboende skräckinslagen, elementens
de-moni, sopas detta undan och allt
intensifieras med en mäktig symbolisk innebörd.
Denna gång är det dock framför allt människan
som företräder skräcken i naturen, i djurens
värld. Människan med sina vinande skott,
sina rasande hundar, sin vårdslöst lössläppta
eld, sitt följe av svarta korpar! Ännu en gång
varierar Disney här sin vanliga fredstendens.
Det är emellertid, också som vanligt, främst i
skapandet av rörelser han visar sin genialitet:
en triumferande förening av naturbunden
realism och fritt formande fantasi.
Bakgrunderna däremot är ofta ren schablon (som den
otroligt trista ängen!) och färgen gärna
alltför summarisk, gräll eller sötgiftig. Man har
mycket nöje av »Barnbi», men Disney kan
bättre och man väntar något djärvare i
fortsättningen.
En filmens glättade best-seller är Slumpens
skördar, regisserad av Mervyn Le Roy. God
talang, prima teknik, förnäm skådespelarkonst,
dyrbar rekvisita har offrats på denna produkt,
men till föga nytta. Allt har på ett
degraderande sätt underordnats kravet på
insmickrande underhållning. Som denna historia om
minnesförlust berättas är den ställvis alldeles
osmältbar: en man och hans hustru som blir
588
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
