Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
åtskilda, möts igen och gifter sig på nytt
utan att han känner igen henne, utan att ens
hans känsla ger något utslag inför henne!
Det blir bara en konstlad intrig,
uppenbart anlagd på att knipa känslor. Greer
Garson och Ronald Colman är mycket bra i
sina roller, vilka ju i grunden är föga
tacksamma. Man undrar bara om de inte skulle
velat göra något bättre ifall de själva fått
bestämma ?
Då föredrar jag för min del vida en
äventyrsfilm som Casablanca. Den är också ganska
konstruerad men tar mycket mindre emot.
Den rymmer bättre människostudier utan på
långt när samma pretentioner. I en
tillräckligt illusorisk miljö samlas här flyktingar på
sin väg från Nazisteuropa till Amerika,
infångade i maktspel och intriger. Gestapos
representanter är ute efter en tjeckisk
frihetsledare, klar och rak som ett ljus. Den
franske polischefen spekulerar med munter
cynism i de växlande konjunkturerna, medan
ett folkligt franskt frihetspatos tonar upp i
bakgrunden. Till intrigen hör även en
kallhamrat romantisk amerikan, äventyrare och
kafévärd, och en lockande kvinna som
vacklar mellan två män. Situationerna är
durk-drivet laddade med äventyrsspänning,
melankolisk passion och trotsig frihetskamp: en
blandning som gör sig bättre än man skulle
förmoda. Ingrid Bergman står denna gång
något tillbaka för sina manliga medspelande,
främst då Humphrey Bogart.
En ännu mer tillspetsad, fräckt gåpåig
intrigkonstruktion finns i Hitchcocks nya
film, Skuggan av ett tvivel. En rånmördare
uppträder där som avhållen morbror i en
omisstänksam småstadsfamilj och
skräckskuggan faller allt mörkare över
middagsbordet, köksbestyren, verandaidyllen. Det
blir den unga flickan i familjen, morbroderns
entusiastiska beundrarinna, som kommer den
hemska hemligheten på spåren och råkar in
i en uppslitande konflikt. De hårda och
makabra skuggeffekter som historien medger
försummas naturligtvis inte av Hitchcock,
denne rafflets utstuderade mästare. I bästa
fall blir resultatet av hans
överrasknings-och sträckbänksarrangemang en hisnande
känsla av lurande avgrunder mitt i vardagen.
Hans personteckning är bäst i den excentriska
genren, på gränsen till karikatyr. Bra
huvudroller: Joseph Cotten och Teresa Wright.
En komedi med fantastiska inslag är René
Clairs Farlig som synden. Det är en något
tungrodd politiker som råkar illa ut för en
häxa, en gång bränd av hans puritanska
förfäder men återuppstånden till ungdom och
skönhet för att hämnas. Kärleken råkar
emellertid bli ömsesidig, hämnden får anstå
och ersattes av äktenskap. Mycket av effekten
består i den förföriska häxans plötsliga
uppdykande i puritanmiljön och mannens
kvinnoskräck med lust inunder. En vigsel som
ideligen avbryts och förvandlas till fars hör
också till de grundligt utnyttjade uppslagen.
Fantastiken blir delvis lidande på att den
är för mycket tänkt, inte sedd och därför
mindre lämpad för filmens bildframställning.
René Clairs franska egenskaper,
intellektua-litet, kvickhet, ironi, återfinns dock i någon
mån bakom den väladopterade
hollywoodstilen.
George Stevens svarar för två komedier
Årets kvinna och Ungkarlsfällan. I den förra
finns ett slags problem: en ryktbar kvinnlig
utrikespolitisk journalist fastnar för en enkel
och stabil idrottsreporter, och för att
kompensera hans mindervärdeskänsla måste
hon uppge sina ambitioner och i stället
försöka sig som hemkvinna. Hon misslyckas
förstås katastrofalt med saker som den
enklaste husmor kan klara och publiken
in-bjudes att skratta åt henne. Filmen är
till-rättaiagd på ett mot henne, den intellektuella
kvinnan, orättvist sätt som bör påtalas.
Roligast är kanske scenen med Spencer Tracy
som ensam karl på ett kvinnomöte. Även
snabbäktenskapet som kommer av sig i den
unga fruns av alla slags utlänningar och
besynnerliga figurer översvämmade våning har
sina poänger. Betydligt roligare och mera
invändningsfri är dock den andra
Stevens-komedien, »Ungkarlsfällan». Den börjar med
en mycket omedelbar satir över Washington
i krigstid med dess otroliga trångboddhet,
kvinnoöverskott och byråkrati. En ogenerad
gammal filur lyckas hyra in sig hos en ung
dam och tar i sin tur in en andra hyresgäst,
som han envisas att gifta bort henne med.
Trångboddhetens komiska, dess dramatiska
och känslomässiga möjligheter har
tillvaratagits virtuost. Efter att ha kulminerat i ren
fars slocknar emellertid filmen långsamt av.
Man får en känsla av att regissören tappat
bort sig, att det skulle ha kunnat bli mer
av-uppslaget.
Till nu och för evigt, en internationell
välgörenhetsfilm från Hollywood, är resultatet
av ett åttiotal skådespelares, regissörers och
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
