Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
scenarioförfattares gemensamma
ansträngningar. Och det är visst inget föraktligt
resultat! Till ett hus som byggs av en amiral
under Napoleonkrigen och bombas i ruiner
1940 har knutits ett antal episoder av olika
intresse och utförande: en flyende fästmö
som svimmar pà tröskeln, en inkräktare som
bryter nacken i fylla, en fjärilssamlare som
blir gift med en kvinna som tvingar in
det första badkaret i huset, komiken kring
den första skraltiga bilen, pensionatet med
den samtidigt tunnslitna och exalterade
krigs-tidsstämningen. Anekdotmässiga eller mera
novellistiskt avrundade är dessa episoder ofta
fantasieggande och artistiskt pregnanta. Det
samlande traditionspatos som snarare är
filmens utanverk än dess kärna ter sig
däremot mera schablonmässigt.
Krigsfilmer har förekommit sparsammare
än under föregående säsong. Den säkerligen
hittills bästa framställningen av ett
bombplan på långdistansraid över kontinenten
finns i Ett av våra bombplan saknas, en ny
engelsk film av den mycket duktige Michael
Powell. Bombningen, maskinens förolyckande
och besättningens fallskärmshopp är återgivna
med ovanligt åskådlig realism, som rymmer
också en hel del konstnärlighet. Sedan följer
en spännande flykt genom Holland, med hjälp
av i första hand holländska kvinnor, kanske
litet för ockupationsromantiskt kallblodiga
och förslagna men med ansikten som man
minns.
Man kan nog säga att den tyska filmen inte
varit sig själv under de sista tio åren. Även
de enstaka filmer som på sitt sätt nått högt
har irriterat genom inslag av hysteri eller
ovidkommande avsikter. På sista tiden har
man fått se filmer om bastant, förgången
borgerlighet, som Sen gryning och
Borgmästarinnan badar, inte utan vissa robusta
förtjänster. Men en förfinad, konstnärligt
genomförd tysk film är Det gåtfulla leendet
ensam om att vara sedan mycket länge. Den
som gjort den, Helmut Käuter, måste vara
en mångsidig konstnär: han har sammansmält
berättelse, bildkonst och musik till en perfekt
enhet. Det är en ganska romantisk och
känslo-mättad filmnovell, utförd med fyllighet och
finess, utan att gråta över sig själv. En ung
borgarfrus hemliga kärleksutflykt ur sin snäva
tillvaro, hennes nederlag och stillsamma
självförintelse: därom berättas i än litet
excentriska, spelfyllda scener, än i starkt
stämningsmättade situationer, där själva
interiörerna når en hög grad av
uttrycksfullhet. Människoframställningen ansluter sig till
åttiotalsdekoren, replikerna är formade med
konst och fantasi, bildföljdema erinrar ofta
om utsökta etsningar. Marianne Hoppe är
knappast tillräckligt vacker för sin roll, men
med ett känsligt levande, ständigt
föränderligt ansikte, som utövar sin egen fascination.
En film som denna anknyter ju uppenbart
till den gamla tyska kulturen men inger också
förhoppningar om en ny.
En av Simenons otaliga romaner ligger till
grund för den franska filmen Flickan och
pojk-ligan. Dess svaghet är att den uttrycker sig
bättre i ord än i bild: det talade ordet
dominerar till och med miljöskildringen. I stället
visar filmen sin styrka i
människogestaltningen, främst då i framställningen av den
instängde, av sin hustru övergivne, för sin
unga dotter främmande advokaten, som funnit
sin tröst i rödvin och människoförakt. Dotterns
bekantskap med en ungdomsliga blir
anledning för honom att ännu en gång framträda
och visa sitt skarpa förstånd, i en svidande
vidräkning mot försumliga och försumpade
föräldrar. Vissa nyordningsinslag vittnar om
den franska filmens beroende av de tillfälliga
maktägarna, men hör inte dit på något
djupare sätt. Raimu som advokaten har fått
sitt livs filmroll och tillvaratar den alltigenom:
man glömmer inte hans stela
alkoholistvärdighet, hans framglimtande skärpa, hans
tunga hänsynslöshet, hans blottläggning av
både sig själv och andra.
Ett par danska filmer, Storken och Forellen,
kan knappast uppskattas som konst. Men de
har innehåll. »Storken», efter ett skådespel
av Thit Jensen, propagerar oförskräckt för
en ny och riktigare abortlagstiftning. I sin
iver att övertyga går den någon gång till
överdrifter som i grunden är eftergifter (som
förförarens rysansvärda stamträd). Men i det
hela är den anmärkningsvärt konsekvent och
intensiv. »Forellen» rymmer främst en rad
människostudier av icke obetydlig social och
psykologisk skärpa. Den sammanhållande
historien är dock inte så övertygande. Dessa
danska filmer visar gentemot jämförbara
svenska mindre tekniskt och artistiskt
kunnande, men en djärvare uppfattning och
en ärligare realism.
Ett slags kraftprov för svensk film utgör
Det brinner en eld. Den vill vara aktuell,
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
