Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film krön i ka
stridbart verklighetsbetonad, patetiskt
gripande. Men den saknar tillräcklig inre
hållfasthet och blir mest bara storslaget teatralisk.
Karl Ragnar Gierow har i sitt manuskript
blandat ädelhet och äventyr med välklingande
deklamation och kulisser från sällskapsliv och
teater. Som ockupationsdrama blir det
tämligen overkligt med detta högstämda
kärleksförhållande som så småningom slits sönder
mellan oförenliga plikter. Det är något som
är fel någonstans och som man vägrar att
tro på: kommendanten och skådespelerskan
är inte så utomordentliga som de utges för
att vara, i annat fall skulle antingen han ha
handlat annorlunda eller också skulle hon
aldrig ha intresserat sig för honom. Ty deras
utomordentlighet förutsätter ju även förfinad
instinkt och vaken medvetenhet! Nej, jag
tror att den heroiskt upptornade intrigen
faller just på författarens försök att ge den
större mänsklig innebörd än den kan bära.
Gustaf Molander har skänkt det hela ett
högaktningsfullt utförande och låtit filmen bli
präktig teater. Skådespelarna faller in i stilen
med all den pondus, känslostyrka och
vältalighet som man kan vänta sig av Lars
Hanson, Inga Tidblad, Victor Sjöström med
flera. Det är alltså åtskilligt man kan anmärka
på i filmen, men uppsåtet är prisvärt. Och
man vill inte förneka att det i och för sig
är en ganska imponerande filmprodukt.
Ett annat kraftprov av ojämförligt mycket
tvivelaktigare slag är Anna Lans. Det är en
ung kvinnas sorgliga levnadsöde med
förförelse och fall, upphöjelse och förnedring,
nytt hopp och ny tragedi i snabb växling.
Det pikanta och det rysansvärda
samman-tvinnas hämningsfritt med det känsloknipande
och salvelsefulla. Frånvaron av all verklig
uppriktighet och äkthet gör filmen till ett
pinsamt pekoral. Det bästa man kan säga
om Rune Carlstens regi är att den har ett
slags summarisk, brutal kraft. Men det blir
ändå bara ett grällt oljetryck som lyser av
förakt för konstnärliga värden. Med all sin
fysiska prakt ger Viveca Lindfors efter sin
prestation som Anna Lans heller inte stort
hopp om någon konstnärlig framtid.
’ Kungsgatan, efter Lo-Johanssons roman,
handlar övervägande om prostitution. Det
är en jämförelsevis riktig och hederlig film,
med ett aktningsvärt försök till realism.
Men den är vag och kraftlös, med en
besynnerligt skugglik huvudperson, ett kvinnoöde
som suddas ut i det omgivande reportaget.
Framställningen av Kungsgatans nattliv ter
sig heller inte vidare övertygande. Bäst är
nog den lilla flocken av flickor, vars
besvärliga fjärilstillvaro man får några glimtar av.
En viss kallhamrat glansfull regikonst av
Olov Molander drar uppmärksamheten till
sig i Jag dräpte, men det är bara utanverk.
Intrigen är främst en föga hållbar
förevändning för utdragna operationsscener, vad det
nu ska vara för mening i att betrakta sådana
(i synnerhet som man egentligen ingenting
får se). Då ser man lika gärna en sådan
anspråkslös film som Livet måste levas med det
litet tafatt men hederligt behandlade motivet
med kvinnan som måste fly från en
efterhängsen, brutal alkoholist. En film om
kärleksförhållanden bland skolungdomar, Ungt
blod, faller framför allt på sin ängsliga
mörkläggning av ämnet. Hon trodde det var han
duger som underhållning, vilket man däremot
inte kan säga om ett antal andra nya svenska
filmer med växlande anspråk.
Med undantag för »Det brinner en eld» har
denna säsong över lag inneburit en
nedgångsperiod för svensk film. Den uppryckning
som krigstidskonjunkturerna utlovat har de
svenska filmframställarna inte kunnat infria.
591
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
